Blåbär i vårt smultronställe

Inte lika mycket mediaanalys och kändisbilder som tidigare. Som pappaledig tills september ter sig världen lite mer jordnära och familjär nu. Det påverkar givetvis bloggen också.

I dag cyklade jag min dotter Elsa till Älvsjöskogen. Fantastiskt vi hittade mängder av blåbär. Och kottar, en som var helt illgrön. Vilken liten pärla denna skogen är för oss. Tänka sig ett vilt skogsparti så nära stan.

Lek på vägen

Efter sommarens biltur på E4 upp till Umeå ställler jag mig frågan varför det inte finns rejäla rastplatser för barnfamiljer efter vägen. Här finns stora pengar att tjäna.
Var på Andys i Sickla köpcenter med Elsa i går. Det är ett stort lekparadis för barn mellan 0-12 år med studsmattor, ruschkanor, leksaker, bollhav och klätterställningar. Allt noggrant vaderat så ingen ska kunna slå sig illa eller hota Andy med stämning.
De tar 100 spänn per barn och stället kryllar av glada liv på eftermiddagarna. I direkt anslutning och med uppsikt mot lekplatsen finns Wayne's coffee. Så himla smart. Så bra business.
Tänk att smälla upp något liknande på någon avkrok efter E4 i Norrland. Det vore så enkelt. Bara inhägna en stor lekplats och ta betalt. Eller bygga inomhus som Andys.
Tänk på arbetstillfällena. Tänk på oss barnfamiljer med uttråkande barn i baksätet.
Idén släpper jag fri till någon entreprenör på hugget. Ta bara, ta bara...

Med Bergman i minnet

Ingmar Bergman är död. Nyheten rullar på all media sedan i morse.
"Fanny och Alexander" var hans bästa film. Det visar många nätundersökningar som jag röstat på under dagen. Mycket beror det väl på att den filmen är det många som minns färskast av hans verk. Men också för att det var en suverän, Oscarsbelönad, rulle.
Jag minns bäst, med skräck: den fasanfulla prosten, med skoj: Börje Ahlstedt prutt i trappen som släckte stearinljus, och med lust: nakenscenerna med den gamle och flickan.

Svensk Tour de France-vinnare

Ser i dagens DN att de uppmärksammat den cyklist som medverkade i det inslag i "Sportspegeln" som jag dissade för en vecka sedan. (Se inlägget "Tok på SVT-Sporten" längre ner).
Svensken Pär Edgren har under Tour de France cyklat lika långa sträckor i Sverige som det klassiska, numera nedsmutsade, cykelloppet. I går gick han symboliskt i mål på Sveavägen i Stockholm.
Och han påstår att han är ren och det tror vi ärliga svenskar på utan att ha dopingtestat honom.

Lyssna på dina meloner

Man ska tydligen ha ett gott öra till melonen för att hitta rätt. Googlade runt lite på internet och det visar sig att man ska knacka på vattenmelonen och lyssna till en dov ton. Krävs lite träning. Men melonen ska vara saftig och god vid rätt "klang".

Vilka meloner är goda?

Hur ser man på en vattenmelon att den är röd, köttig, saftig och god? Frågan väcktes när vår lokala livsmedelsbutik lockade med hela meloner.
Jag lyfte och jämförde frukterna. Knackade. Lyssnade. Luktade. Skakade. Tappade. Och till slut bestämde jag mig för att de med mest sammansatt färg på skalet förmodligen är de godaste. Så var det. Men om det stämmer eller om jag bara hade tur får jag återkomma till vid nästa melon.

Jag mötte Bjurman

Läste en utmärkt intervju med Per Bjurman i Dalademokraten. Jag minns två möten med den legendariske nöjesskribenten på Aftonbladet som numera är tidningens korrespondent i New York.
När jag började min bana på Dalademokraten var han den stora förebilden och Borlängesonen. Hörde många skrönor om Bjurman från kollegorna på Borlänge Tidning. Men jag träffade honom först på 2000-talet. På Götakällare i Stockholm. Jag hade också tagit steget till storstan och upptäckte idolen på en spelning med Wannadies. Han stod ensam i vimlet så jag stegade fram och presenterade mig. Berättade att jag också var en mas och att jag var i tidningsbranschen. Hann inte säga så mycket mer åt legenden med nonchalant uppsyn för jag avbröts av en förbipasserande som herr Bjurman hellre ägande sin uppmärksamhet åt. Vet inte vem det var men jag behandlades som luft. Jag gled sakta undan. Besviken och irriterad. Vilken typ, tänkte jag.
Andra gången var egentligen flera tillfällen i Istanbul 2004. Jag bevakade Lena Pihilipsson äventyr i Eurovision under en vecka. Svenska pressen var samlade och umgicks en del. Men jag vågade inte gå fram till bladets utsände. Inte ens i fyllan. Det fanns en respekt för herr Bjurman och i minnet fanns också intrycken från första mötet.
Bjurman höll annars en låg profil, till skillnad från Expressens Johan T Lindwall som alltid hörs och syns, istället verkade han lite blyg. Han var kroppsligen ingen förebild. Kulmagad, orakad, jämt med en prilla under läppen och söp friskt på hotellet. Inga snygga kläder.
Men det jag minns är presstältet utanför basketarenan där musiktävlingen skulle hållas. Här satt vi journalister i långa rader framför skärmarna. En utav dagarna satt jag och surfade på Nya Ludvika Tidnings-sajt när Per Bjurman knackade mig på axeln.
- Ludvika?
- Ja, man är väl dalmas.
- Är vi inte allihopa, sa han med ett snusleende och gick vidare.
Den stunden av förbrödring, låter löjligt, kändes evig och rätt. Tiden stod still. Nu vill jag inte träffa honom igen. Minnet får vara kvar oförstört.

Simpsons jaha

Jag anser mig folklig och ganska mainstream överlag. Man måste ju hänga med många trender som arbetande i nöjesvärlden. Men vissa saker orkar jag inte hoppa på och engagera mig i trots omvärldens hysteri. Det kan bero på många orsaker. Att jag missat något från första början och sedan inte velat haka på. Försvarar mig genom att hävda ett visst mått av underground.

Här är några av mina "luckor":
Harry Potter till exempel. Har inte läst en rad. Inte sett en enda film.
Stieg Larsson. Alla har läst honom. Men jag: inte en rad. Vem var han?
Simpsons. Har inte satt mig in i tv-serien. Rycks kanske med nu när filmen gör succé redan efter en dag på biograferna. 57 000 besökare såg filmen på öppningsdagen. Det är den största öppningen någonsin i Sverige för en animerad film.

I väntan på miraklet

Det ringde en kompis i väntans tider. Snart två veckor över planerat datum. I helgen sätter de i gång henne i fall inte naturen har sin gång.
Tankarna for genast till Elsa. Hon var också på övertid. Två enormt frusterande veckor innan bullen var färdigbakt. Men vilket barn. Den som väntar på något gott...

Arkkkkkk! på gymmet

Dagens gym: The Ark ger mig extra styrka.

Allsången har fått milledille

Allsången lockar tittare. Beror säkert på vädret att över två miljoner tittare för fjärde gången denna säsongen såg programmet trots Anders Lundins insats (se blogginlägg längre ner).
2 065 000 tittare såg femte avsnittet av "Allsång på Skansen".
Ingen annan säsong har haft fler program som spräckt tvåmiljonersvallen. Och nästa vecka blir två mille igen. Då står min dansfavorit E-type på Sollidenscenen samt serbiske Eurovisionvinnaren Marija Serifovic.

Då tar vi i igen!

Äntligen i gång med träningen igen efter en tid med synder. Stora synder. Öl och vin varje dag. Inga mängder. Inget supande. Bara till maten, med föräldrar och goda vänner på semestern. Men det tär ändå på samvetet. Fikandet, flotta middagar hos föräldrarna, ständiga bjudandet av snälla, snälla människor. Jag kan ju inte säga nej till livets goda. Aldrig. Jag har semester intalar jag mig och tackar ja. Backar en tallrik. Tar ett glas till.

Med påföljd av ångestattacker. Väger mig. Ser att jag är tyngre. Pust. Till hösten då ska ni få se.

Och nu är jag i gång. Första passet. Alltid det roligaste. Det andra, förmodligen i morgon, alltid det tyngsta med träningsvärk och svårigheter att få i gång kroppen.

Jag har lyxen att kunna träna i bostadsföreningens gym som jag ansvarar för. Se bilden. Perfekt att kunna gå ner när som helst. Allt som oftast helt ensam och ostörd träning.

Men framför allt får jag spela min musik. Högt som fan. Kan beta av en massa skivor som jag som småbarnsförälder inte kan lyssna lika noggrant till längre. Som en promoskiva med independenbolaget Airwaves senaste utbud. Tyvärr vaskar jag bara fram ett millimeterstort guldkorn ur samlingen, den storslaget alarmerande "Emergency broadcast system" av gruppen Tender Souvenirs.

Träningen och musiken ger mig kickar som en kall öl med solnedgång i Norrland. Samma typ av rus. Men med en annan effekt dagen efter.

Bästa blåbären från Dalom

Så här mumsigt är det med blåbärspaj. Med bär från Dalarna.

Måste Anders Lundin sjunga

Har Anders Lundin en klausul inskrivet i sitt kontrakt med SVT att han ska sjunga sina egna visor i "Allsång på Skansen"? De är så horribelt pinsamma. Banala barnsliga texter som inte håller Povel Ramel-klass direkt. Kolla Bladets artikel. Såg ni kvällens allsång? Huj huj...

SVT: Skriv om kontraktet med en annars eminent allsångsledare.

Året var 1977

I huvudet kretsar allt kring året 1977. Jag har lovat ordna en frågesport åt Risingsbos villaområde som fyller 30 år. Det blir gatufest på Rothsväg den 11 augusti.
Vet ni vilket lag som vann fotbollens Europacup 1977?

Tok på SVT-Sporten

Vad håller "Sportspegeln" på med? Är det solsting eller nyhetstorka? Tour de France-inslaget följs upp av fem lååånga minuter med någon tokig halvtaskig före detta 46-årig cyklist som cyklar samma etapplängder som cykelklassikern. Men han gör det i Sverige.
Vem bryr sig. Varför detta totalt ointressanta inslag?
Tour de France fortsätter i morgon. Jag förväntar mig att se Pär Edgrens prestationer i "Sportnytt" i morgon kväll.

Rumpmas åter i stan

Hemma i Stockholm igen. Alltid med blandade känslor man kommer "hem". Jag känner mig som en dalmas igen och längtar tillbaka. Dalarna är så fiiint på sommaren.

Som ett dopp i Skräddartorpsfallen i Malingsboskogarna.

Men jag påminner mig själv när det är som jobbigast att det också under de mörka årstiderna är otroligt tråkigt i Dalom.

I år var sommaren underbar i Ludvika och Smedjebacken. Familjen har haft det så bra. Här i storstaden känns betongen och asfalten så het och ogästvänlig. Jag känner mig folkskygg så fort jag ser fler än tio personer.

Tänk att ha en enslig stuga med bastu vid stranden och allt det som Dalarna har att bjuda på under sommaren. Så går tankarna. Eller att bo i Dalarna igen. Lockad blir man av huspriserna. I Orsa fick man för tre miljoner en hel fastighet i centrum med 12 lägenheter på sammanlagt 712 kvadratmeter och en hel del biyta. Bara som ett exempel.

Man får herrgårdar för våra ettor i stan. Men man måste ha ett trivsamt arbete där också. Det är där det brister.

Solen följer vår väg

Det känns märkligt med nyheter om översvämmade källare och regn och åter regn när vi i Norrland haft underbara dagar i solen. Bygga sandslott, lyssna till Filip och Fredrik i hängmattan, grilla lax, dricka kall öl i solnedgången, hugga ved och njuta av stugliv i sommarsverige. Fantastiskt.

Vilken tur vi har haft.

Men det tar emot att blogga nu på semestern. Gud vad det tar emot. Varför gör jag det? Pliktskyldig som jag är måste något skrivas i den vilande bloggen när jag fått tillfälle hemma hos svärfar i Ljudsdal som faktiskt har internetuppkoppling. I stugan i Pengsjö utanför Vännäs har jag känt mig helt avskärmad, men på ett underbart avkopplande sätt. Även fast tv funnits där och en 3G-mobil som jag kan kolla mejlen på.

Mest har jag saknat morgontidningen. Sjukt vad medialt krävande man är. Hela tiden detta intag. Jag sitter nog djupt rotad i mediekonsumtionsträsket.

Äh, nu skiner solen även i Ljusdal. Elsa sover i vagnen. Jag kopplar strax ner mig för att ta henne till Färila hembygdsgård och låta henne träffa olika djur där. Det är en annan underbar värld som jag inte ruckar på - inte ens för en färsk morgontidning (svärfar har ingen tidning dumt nog).