söndag 27 september 2015

Mina underbara byxor













Bara genom att spänna skinkorna sprack byxorna. Likt Hulken.
Jag ägnade nästan en timme åt att sy ihop ett hål i skrevet på mina jeans. Efteråt skulle jag testa hållbarheten.
Det sprakade som en blixt över himlen när hela benet och ändalykten lyste upp vardagsrummet inför familjens roade uppsyn.
De årsgamla byxorna från Dressmann får underbetyg. Tänk om jag haft dem på jobbet. Vilken syn på en presskonferens. Fångad med byxorna vidöppna. Hade i och för sig livat upp en tråkig pk med Magdalena Andersson - men varken bra för Sverige, TT eller för mig.
Tur man testade hemma.
Och nej, inga fler billiga jeans från Dressmann. Det håller inte.



- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

onsdag 23 september 2015

U2 är nutida magi


YouTube Video

Fortfarande i framkant. Innovativa. Fyndiga.
Nutida dinosaurierna U2 uppfinner sig själva varje gång.
Måhända är de äldre. Att nya låtarna inte är tillräckligt starka. Men de blandar rutin och spelglädje med banbrytande arenateknik till en magisk show.
Aldrig trodde väl jag att en gigantiskt ledskärm kunde lyfta en konsertupplevelse som irländarnas gör. Aldrig trodde jag väl jag att man kan spela i en tv-apparat. Och det utan att tappa nerv och intensivitet.
Det är så häftigt. Så genialiskt. Här har alla stadiumakter, öppningsceremonier och melodifestivalkoreografer något att sno ifrån.
Samtidigt försöker bandet berätta sin uppväxthistoria på skärmen. Om Bonos mammas bortgång, barndomsdrömmarna och influenserna. Snyggt sammanvävt med de nya låtarna från sågade plattan "Innocence". De låtarna växer markant live och med de personliga skildringarna.
U2 använder sociala medier med hashtaggar på skärmen och livestreamar med Meerkat. Aldrig har väl världen utanför varit så närvarande på konserter. Kanske när Bono fipplade med fjärrkontrollen till teven under ZooTV-turnén på 90-talet. Men nu med fantastiskt närvaro och kommunikation. Mitt meddelande till frugan via Meerkat visades inför hela Globen på skärmen - "Love you Pia" - var värdig sin puss.
Bandet plockar traditionsenligt upp en kvinna ur publiken till "Mysterious ways". Hon får också filma på scen via appen Meerkat. Dessutom får en hobbygitarrist kliva upp och tillsammans framföra "Angel of Harlem". Han får efteråt behålla gitarren han lånat av The Edge. Stor kärlek.
Samhällsengagemanget får stor fokus på skärmar och eldiga tal av Bono. Med sådan pondus, kraft och övertygelse att inget känns omöjligt. Vi kan göra det tillsammans.
Han tackar oss som var så tålmodiga under söndagens inställda konsert. Då enligt uppgift en polis med vapen tagit sig in i arenan och konserten ställdes in på grund av säkerhetsskäl.
"Tack för att ni var så coola", säger Bono.
Med denna showen var det värt att återvända.
Inte har Bono haft något emot extradagarna i Stockholm. Han berömmer Sverige för värmen och dess engagemang i flyktingkrisen.
"Europe should be more like Sweden", säger Bono till publikens jubel.
Det finns dock inget band som är som U2. Varken i Europa, världen eller universum.



- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

tisdag 22 september 2015

U2 på nytt





Nytt försök. I kväll blir det av. U2 är kvar i stan. Liksom farsan som är snäll och är barnvakt en kväll till.
Nu kör vi.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

söndag 20 september 2015

Inställt med U2







En inställd konsert är också en konsert. Sade någon.
Jag fick i alla fall med mig en tröja.
Vilket antiklimax. Efter flera timmars köande utanför Globen får vi till slut veta att U2:s konsert ställs in på grund av säkerhetsskäl.
Stackare som köpt dyra biljetter och bilat hit. Vi kanske fixar det som ändå bor här men alla andra då? Vid entré 2 var de köande fansen tålmodiga trots allt.
Men den repeterande stackars tjejen i högtalarna som ideligen gav oss hopp om att konserten strax skulle bli av hade en tuff kväll.
Klart som fan att det buades efter beskedet om inställd konsert. Men mest en lättnad över ett klart besked. Till slut. Då var klockan halv elva drygt.
Nu skjuts den upp till på tisdag. Vilket plötsligt blir U2:s sista konsert i Stockholm. Hoppas på något extra. Om den blir av.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

U2-febrar

Laddat hela veckan. Sett konserter på dvd. Gjort listor på Spotify.
Dricker gott på Mosebacke med frugan.
I dag är U2 day.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

torsdag 17 september 2015

Genetisk brödkantsdilemma

Kanterna ska bort. De smakar inte gott.
Kan du förstå mina småttingar?
Vi måste skära bort kanterna på brödet åt dem.
Och det här verkar ligga i generna. Min fru var likadan som barn. Men hon gör det inte i dag.
Så var sjutton har Ida och Fanny fått det ifrån?
Det innebär att det ligger någon brödkantsmolekyl i sexåringarnas DNA som säger stopp till brödkanter.
Finns det forskning på det här? Efterlyser det i så fall.
Men så länge mycket av smakerna, de goda smakerna, ligger i brödkanterna så kan jag äta upp dem. Om man bara brer smöret brett mot kanten. Jag är familjens brödkantsgris.



- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

onsdag 16 september 2015

Flyger Bono Norwegian?

Bono anlände tydligen i dag till Stockholm. Han såg fjordar från planet!?



- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

Kom närmast U2




U2 har första av fyra spelningar i Stockholm i kväll.
Kan tipsa om första parkett.
Irländarna är flitiga användare av livestreamingstjänsten Meerkat. Nästan varje kväll sänder någon enstaka låtar live från scenen. Man kommer riktigt nära. Ibland sjunger Bono rätt in i kameran. Otrolig närvaro. Som om han glömmer bort publiken i arenan.
Så ladda ner appen. Kvalitén är inte den bästa vare sig ljud eller bild men upplevelsen är intim.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

tisdag 15 september 2015

U2:s första hit mest spelad




"I will follow" är den mest spelade låten av U2. Den har spelats överlägset mest av irländarna, hela
874 gånger.
Tvåa kommer "Pride" med 858 spelningar.
Gamla låtar visserligen men fortfarande spelade. Att skippa "Pride" vore ju tjänstefel av U2. Och genombrottshitten "I will follow" från 1980 spelades så sent som i söndags på Zippo Dome i Amsterdam. Låten är den enda som spelats på varje turné sedan debutalbumet "Boy". Och den lär spelas under de fyra konserterna i Stockholm också.
Min topptiofavorit "Who's gonna ride your wild horses" som jag beskrev som en sällan spelad och svår att framföra live uppges ha spelats endast 80 gånger av bandet och hamnar således på plats 82 på maratonlistan. Senast framförd 2006.

Källa: setlist.fm


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

måndag 14 september 2015

Rankar mina U2-bebisar




Lite märklig känsla. Att Bono och company vistas i samma stad just nu.

Kanske våra vägar korsas likt de barndomsdrömmar man har att en dag få träffa sina idoler.

U2 är mina husgudar. Min barndom. Mitt vuxna liv.

Nu ska jag dock lite naivt sätta ihop en topplista. Irländarnas tio bästa låtar i rangordning. Som att välja mellan sina barn. Men hey, vi gör ett försök och kastar oss ut hejdlöst på minnenas boulevard. Får låtarna är så mycket mer än låtar. De är bitvis soundtrack of my live.

Så ta bästa listan för vad det är - en nostalgitripp mest - men jag försöker tänka klart kring en topp tio enligt följande:

1) With or without you (från albumet "The Joshua Tree")

Basgången. Vemodet. Och den omöjlig ekvationen. Bonos tankar kring äktenskapets vara eller inte vara. Eller varats motsatser som enar en starkare drift eller insikt som till slut exploderar i "and you give yourself away". Själva essensen i grubblandet. Ge dig hän.

2) Where the streets have no name (från albumet "The Joshua Tree")

Ett arenamonster. Introt på 1:45 växer fram som en lavin. The Edge skapade musiken med målet att få fram den ultimata U2-låten live. Och visst är det här låten som kännetecknar hela bandets sound och själ. Vill du höra hur U2 låter smackar du först på denna låten. En stadiumsprängare av rang.

3) One (från albumet "Achtung baby")

Textraden ska ha regnat ner från himlen enligt Bono. Då inspirerad av möten med Dalai Lama. Den rör om och enar hjärtan. Nyversionen med Mary J Blige stretchar än mer på känslorna. Stor kärlek.

4) All I want is you (från albumet "Rattle and hum")

Här kommer alla känslor och minnen på en gång. Bonos låt till sin fru Ali. Men också min och frus låt bröllopslåt (en av dem). Say no more. Vackrast så. Så är det, som Anders Bagge brukar slå fast för jämnan.

5) Who´s gonna ride your wild horses (från albumet "Achtung baby")

Observera att detta är Temble Bar-remixen. Den rider fram gitarren några steg från albumversionen och travar loss som en helt ny låt. Lite synd att den sällan hörs live. The Edge säger att den inte går att göra rättvisa på scenen. Märkligt. Synd. Men visar också lite magin kring låten som kanske någon annan i stället får lyfta fram med gitarren runt lägerelden.

6) New Year´s day (från albumet "War")

Här tänker jag bara video. Dalapower! Kolla in musikvideon inspelad i ett vintrigt Dalarna. Visst hade Bono snö i tankarna men också Lech Walesa, då en polsk solidaritetsledare om ni minns honom.
Piano och basdriven klassiker.

7) Pride (In the name of love) (från albumet "The Unforgettable fire")

Skulle lika gärna kunna toppa denna lista som att ligga nummer sju. Den ligger här för att den är så sönderspelad. I etern. I mitt inre. Men på konserten lär jag skrika ut min eufori till denna Martin Luther King-hyllning.

8) Bad (från albumet "The Unforgettable fire")

Plockar upp liveversionen. För det är den som sakta marcherar fram ett cresendo av rang. Som ett rus växer den fram. Handlar om heroinmissbruk och vad den gör med människan. Avskräckande vackert.

9) Song for someone (från albumet "Songs of innocence")

Mest här på listan för att den är ny. Kanske svalnar den med tiden. Eller det etsar sig fast en klassiker. Bevisar att de fortfarande kan och är relevanta som världens största rockband. Blir som finast när Bono skriver om sin fru.

10) Even better than the real thing (från albumet "Achtung baby")

Gillar egentligen låten bäst i den Perfecto mix som släpptes som en remix-maxisingel på 90-talet. Gillar egentligen också låten bäst i liveversionen med The Edge kantiga gitarrslinga som gör den även bättre än den riktiga saken.



Låtarna därefter på min Spotify-lista hamnar i oordning. Lyssna gärna.

söndag 13 september 2015

Biljett U2

U2 är på intågande. Har en biljett över till deras konsert i Stockholm 17 september.
Intresserad?
Mejla mig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

onsdag 9 september 2015

Trött och sur




Många trötta i dag. Lite småsur ton.
Vi träffas alla på Scandic Park igen efter 4-1-fiaskot igår kväll.
Det var bedrövligt.
Erik Hamrén är trött. Lite småsur. Han har bett presschefen att hålla undan närgångna fotografer. Han svarar på alla frågor. Ursäktar sig en gång på grund av trötthet att han inte uppfattar en fråga.
Han förstår att många är besvikna. Han också.
Ute skiner solen. Livet går trots allt vidare.



- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

måndag 7 september 2015

Karta på TT




Jag har fått en världskarta. Borta är björnen i en mörkgrå läskig skog.
I dag sattes nya tapetväggen upp på kontoret. Jag fick igenom mitt önskemål om kartan. Älskar kartor.
En av våra grafiker har ritat den. Snyggt.
Särskilt användbart blir vår vägg för oss videoredaktörer som har hela världen att täcka. Nu får jag en snabb världsbild bara genom att lyfta på blicken.
Noterade i dag att TT:s nya kontor i Sydney ligger väldigt väldigt långt borta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se

söndag 6 september 2015

Fly inte flyktingfrågan




En omtumlande vecka på många plan. Tror sällan jag blivit så berörd i mitt arbete som nu.
Jag har i flera klipp skildrat flyktingkatastrofen i Europa, varje gång med magknip men också en fast beslutsamhet om att för en gångs skull kanske mitt jobb som journalist har en betydelse, nånting mer, en mening.
Får kalla kårar när jag ser bilder med pappor och mammor som bär på sina barn genom Europa. Deras strapatser, vedermödor, uppoffringar, hur de skyfflas än hit än dit, stoppas som på järnvägsstationen i Budapest, luras på pengar av smugglare, inställda tågbiljetter och poliser.
Det trauma som barnen bär med sig resten av livet.
För att inte tala om den världsspridda bilden på den treåriga syriska pojken som spolats i land på en strand i Turkiet. Den bilden. Det dramat. Obegripligt. Oacceptabelt.
Tankarna på om det varit en själv. Tanken på om vi ryckts upp ur våra trygga tillvaro i Sverige och tvingats på flykt.
Älskar reportagen om hur vanliga människor nu vill hjälpa till. Rekorddonationerna. Det annorlunda debattklimatetet i tidningar och sociala medier med krav på hjälp, initiativ, alternativ till lösningar och medmänsklighet.
Manifestet i Stockholm i dag. Kändisupproret i DN i dag. Finske statsministern Sipilä som storsint tänker öppna sitt hem för flyktingar. Tyskar som möter upp migranter i München med jubel och presenter, österrikare som åkt mot gränsen mot Ungern för att skjutsa nödställda.
En ny folkrörelse växer fram. Det finns hopp.
Personligen har jag som sagt blivit väldigt känslomässigt berörd. Diskuterat krisen med familjen, kompisar, Twitter och delat och skrivit på Facebook som aldrig förr.
Gett donationer. Tipsat om välgörenhet.
Någonstans bottnar engagemanget i min egen bakgrund som andragenerationens invandrare från Finland. Vi var visserligen arbetskraftinvandrare som flydde från ett fattigt hemland. Men vi fick komma hit. Arbeta och bli en del av det svenska öppna samhället.
Vi kan hjälpa tillbaka nu.
Kunde vi hjälpa bankerna kan vi hjälpa flyktingarna som tyska förbundskanslern Angela Merkel påpekade.
Flyktingfrågan består. Krisen fortsätter i dag. I morgon.
Det går inte att blunda eller gå förbi detta utan att beröras. Vad är man då för människa?
Mediabranschen är ofta cynisk och kall. Ogillar när vi nyhetsvärderar jobb på antalet dödsfall, jargongen på kontoret kan låta kallhamrad och okänslig, men de gånger verksamhet stannar upp och tänker till och fångar en allmän opinion som under flyktingkrisen. Då. Då kan vi spela roll och bidra till en förhoppningsvis bättre värld med reportage som berör, med nyans och med engagemang som får alla att tänka till.
Jag hoppas i alla fall det.
Kan vara mitt lilla bidrag.
Vilket är ditt?


 Posted using BlogPress from my iPhone

- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se