Min skoterdebut

Skoterdebuten avklarad. Som 46-åring. Bättre sent än aldrig.
Men vågat ta brorsbarnen och barnen på släden.
Gasade lugnt med tummen. Svårare med svängarna.
Får väl öva mer hos brorsan. Men barnen vill hellre att han kör. Går fortare då.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bästa albumen 2017

Det är fortfarande svårt att hålla ihop album i ett landskap av kort tolerans och låtlyssnande. Men här är albumen som gjorde skillnad och greppade tag om en i år. Högst personligt.

Bästa album 2017: (ej i rangordning i Spotify)

1. Wolf’s heart/Henrik Berggren
Med inlevelse och allvar tog Broder Daniel-sångarens soloskiva en given första plats. Det här är ärligt, personligt och hjärtligt som bara en nära vän kan vara. Och det till låtar ihopsnickrade med stor och vacker melodikänsla. Det är en imponerande comeback till den svenska musikvärlden. En ensam varg som får med sig hela flocken.

2. Strength of a woman/Mary J Blige
Rasande, hämndlystet och starkt berättat av souldrottningen som hittat tillbaka. Rösten och känslorna smälter ens lilla r’n’b-hjärta. Är det någon så är det Mary som kan beröra mig med öppna sår och sin patenterade hiphopsoul.

3. Younger now/Miley Cyrus
Pop inlindas i country. Miley gräver i rötterna och hittar hem. En ung kvinna låter plötsligt mogen men samtidigt lite ungdomligt uppstudsigt. Det här är ett snyggt stycke modern countrypop.

4. Reputation/Taylor Swift
Personlig och underhållande modern pop. Taylor kan sin melodi nu. Men överraskar med tuffa verbala attacker och självinsikter. Och med Taylor kanske du primärt tänker på hitsinglarna men hon är en utmärkt albumartist som får lyssningen på ”Reputation” att låta homogen. En bedrift bara det.

5. So good/Zara Larsson
Albumet visar att Zara är en lysande internationell stjärna. Kanske inte låter särskilt nydanande men ett gediget hantverk som låter mycket bra. 19-åringen har en förmåga att med sin pipa välta hus i både pop och ballader. Med lite modigare steg väntar världsherraväldet.

6. Songs of experience/U2
Ger ny tro till ett gammalt troget fan. Efter missödet med förra albumet har irländarna kavlat upp ärmarna och letat upp den forna gnistan och försökt hitta formeln som gjorde dem till kungar av arenarock. Så visst känns saker igen utan att bli mossigt nostalgiska. Här visas att herrarna har en relevant plats i nutiden. Veteranerna ger dessutom fansen framtidstro och längtan till mer.

Bubblare: Witness/Katy Perry Broken Machine/Nothing but thieves Hopeless fountain kingdom/Halsey Beautiful trauma/Pink Den långa vägen hem/Magnus Carlson Spirit/Depeche Mode




- Posted using BlogPress from my iPhone

Julhälsning

God jul och gott nytt år vänner!
Hälsar min familj.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bästa låtarna 2017

Dags att summera årets bästa låtar. Skönt att toppa den med en riktig rockstänkare i tider när Spotifypopen regerar. Här är min högst personliga lista.

Bästa låtar 2017 (Spotifylänk):

1) Amsterdam/Nothing But Thieves
Den pulserar fram och exploderar i en skön refräng. Britterna från Essex mullrar fram Amsterdam-ångest. Härtat bultar för denna dänga. Klart bäst i år. Ge oss rocken tillbaka i det kalla popregnet.

2) Love yourself/Mary J Blige
Rösten, inlevelsen och smärtan. När hon landar hårt känns det långt ner i hjärteroten. Souldrottningen har sedan genombrottet 1992 levererat i en genrer som jag inte alltid känt mig hemma i. Det här är tungt på alla plan. Go Mary!

3) Dangerous/The xx 
Londontrion som retrotriphoppar utan att kännas daterade. Det här är farligt charmerande.

4) Friends/Justin Bieber
Mästerligt ihopknåpad elektropop. Bashöjningen till refrängen är en kickstarter för en slö 46-åring på vilket dansgolv som helst. Jag är din vän Justin.

5) Shape of you/Ed Sheeran
Snacka om sönderspelad. Allt han släppte i år gick på enerverande rotation. Men en hit är en hit. Hans klart mest magnifika sedan "Sing".

6) Moving slow/Jesper Lindell
Tänka sig att en Ludvikakille (vid sidan av Anders "Moneybrother" Wendin) ska slå sig in i mitt musikhjärta. Men backas man upp av First Aid Kit uppstår magi oavsett. Men inte att föringa Jesper på något sätt. Den här rösten vill man höra mer av utan att skynda långsamt.

7) New rules/Dua Lipa
En låt jag först dissade på min bästalista. Men som under växte till ett Spotifymonster. Älskar uppräkningen och sedan det lilla hacket inför refrängen. Snyggt och nydanande. Nye regler liksom.

8) More than you know/Axwell Ingrosso
Här vet man hur en refrängdunkare ska landa i ens huvud. Innan man vet ordet av det har denna dänga etsat sig fast i sinnet. Men bra etsat.

9) You´re the best thing about me/U2
Dinosaurierna kan än. Till min stora glädje för ens husgudar är svåra att relatera utan att man tar hänsyn till för många starka minnen. Här har irländarna plockat fram sitt bästa. Räcker långt än i dag.

10) Hold on to your dreams/Henrik Berggren
Kunde plockat hur många låtar som helst från hans eminenta comebackplatta. Broder Daniel-sångaren öppnar upp sitt stora pophjärta fyllt av drömmar, svärta och stora känslor. Briljant.

Bubblare: I don´t wanna live forever/ Zayn o Taylor Swift, Wild thoughts/DJ Khaled o Rihanna, Bon Appetit/Katy Perry, Malibu/Miley Cyrus, Aqualung/Miss Li, City Lights/Blanche, Look what you made me do/Taylor Swift, Wild Child/Henrik Berggren, Too good at goodbyes/Sam Smith

Här är hela listan i rangordning (plockade ut ett 40-tal).

Vasan under sex

Sex timmar. En putsning på en halvtimme.
Ska väl gå?
Att lyssna på podden ”Vasaloppet lagom” är inspirerande och underhållande. Nu får den en att fundera på att överväga varannnanårsprincipen som jag håller sedan tio år tillbaka. Har aldrig varit så sugen på att åka Vasaloppet under ett sabbatsår som denna.
Men jag motiveras också av att sätta upp ett mål till nästa vinters Vasalopp i stället. Den att ta medalj (segertiden plus 50 procent). Och det krävs ju definitivt en tid under sex timmar. Kan gå. Eller vad tror ni?
Lika bra att sätta upp målet på årsbasis.
Sedan finns det ju ett tiotal faktorer som kan stjälpa en både på vägen dit och under loppet. Men podden, den podden är ett skidmonster som får en på ett kul sätt att sätta upp nya spännande mål.
Vi kör mot fäders spår under sex timmar 2019. Då var det sagt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Standup med fortkörningsböter

Såg standup för första gången på 15 år. På klassiska Norra Brunn i Stockholm.
Två saker jag slogs av under kvällen då fyra ståuppare drog sina anekdoter inför en liten skara människor: höghastighetsstandup och lågvattenmärket.
Alltså det smattrande på som en kulspruta ur munnen på adhd-komiker utan möjlighet för vissa poänger att landa i skratt. Hastighet var så hög så tunnelseende begränsade ens reflektioner. Ibland bara ”vad sa han nu? strunt i det nu måste jag hänga med på nästa upploppsraka”.
Synd. Grundläggande är väl ändå tid för att skratta. Och tajmingen.
Därför blev kontrasten stor när en annan eftertankekomiker ställde sig på scenen efter sprintkomikerna. Här var en som vågade ta tystnader med bara mimik eller andningspaus. Men det tar en stund att komma ner i varv för långdistans. Han körde även underhållande med enkla trolleritrick. Tacksamt.
Ett annat simpelt trick är humor. Men inte för lågt. Blev förvånad över hur plumpa sexaktsskämt fortfarande anses vara kul. Överraskades också över nivån på skämten. Enkla stories från vardagen, drift med sig själv eller påhopp på andra.
Själv hade jag sett fram mot mer intelligent humor med självdistans och större grepp om trender och strömningar i samhället. Något att reflektera över på vägen hem från standupkvällen.
Nu representerar de fyra ståupparna på scenen i går kväll inte hela genren. Vill därför inte heller namnge dem, men ni hittar dem lätt på Norra Brunns hemsida.
Det finns säkert ståuppare som talar med sin samtid på ett stimulerande intellektuellt sätt. Jag själv skulle vilja prova. Men lämnar det till att leta upp dem i stället.
Tar gärna tips. Vem är bäst i Sverige på ståupp?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Spårat in en skidpodd

Igenkänningen är stor. Men många tips även för mig.
”Vasaloppet lagom” är en inspirerande podd för dig som funderar på Vasaloppet.
Rekommenderas.
Tur att det är på lagom nivå. Hade podden hållit elitmotions nivå så kanske jag blivit avskräckt.
Nu ler jag. Känner igen mig. Och blir sugen.
För i och med att jag har en sabbatsvinter har jag legat rätt lågt på sistone. Inte mycket rullskidor. Lite stakmaskin.
Men podden ger mig lust att ta en tur i helgen. Så där lite lagom bara.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Så mycket kan vi det nu

Ingen relation alls till Sven-Ingvars. Ingen alls.
Därför blev sista ”Så mycket bättre” en intressant historielektion. Men skolgång en lördag klingar illa.
Jag hade hellre blivit svept iväg rusigt av någon som berör mig. Det blev inte så.
Någonstans signifikativt för hela säsongen som öppnade starkt men sedan inte motsvarat mina högt ställda förväntningar. Tyvärr.
Och jag stirrar mig ju blind på tolkningarna som ni vet här på bloggen. Men den måste ju synka med helheten. Gästernas historier. Deras utflykter. Deras personligheter.
Men mest i den där fantastiska omskakande känslostormande nytolkningen.
Någonstans har det bara landat i ett lagomt stort leende eller hyfsat stor tår på kinden. Kanske är ”Så mycket bättre”-tarmen mättad för mig. Kanske formatet behöver skakas om i grunden.
Alla inblandade kan det här nu. Det blir för utstuderat. Av artisterna. Av mig.
”Så mycket bättre” kan inte tolka sig själv ännu en säsong utan något riktigt dramatiskt eller formatomtumlande. Vi får väl se.

Bäst i kväll. Jämnt skägg. Men han med stora ballen gjorde gospel av ”Säg inte nej”. Uno blev därmed årets numero uno. Grattis till ”Så mycket bättre”-vinsten.

Slutställning: Uno Svenningson 3, Anders Wendin 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Sansat finskt firande

Hyvä DN! Genialt!
Får frågor på jobbet hur jag ska fira Finland 100 år i dag på självständighetsdagen. Jag firar finskt. Alltså inte något speciellt alls.
Inte något blåvitt på mig, inga medhavda karelska piroger och ingen sång av Dingo.
Möjligen någon extra tweet eller statusuppdatering på Facebook samt detta inlägg.
Men jag bär med mig det i kroppen i stället. I blodet. Det finska arvet.
Onnea Suomi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tuff hockeyskildring

Miljön är fantastisk. Personerna intressanta. Storyn gripande.
Men några av karaktärerna är för yxigt huggna. Blir överdrivet karaktärsdrivna. Främst den kvinnliga hockeytränare vars kalla stolpiga drag känns som en robot.
Likadant är det med vissa ”one liners” som gör ”Vi mot er” lite onödigt bombastisk med sina ställningstaganden.
Samtidigt är det spännande skildring i en hockeystad präglad av våld, hat, död och tystnadskultur. Men också hopp om något bättre som om du inte själv kan nå så är man där för en annan. Man ska inte vika sig för möjligheterna om du har chansen att bli något.
Uppföljaren till ”Björnstad” går i Fredrik Backmans friska anda med välformulerade meningar, känslor, tankeställare och en hel del igenkännande från en vardag i småstaden.
Det är så väl rolig som tankeväckande läsning.
Och ja, jag ser fram mot ännu en roman om Björnstad.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Unos charmiga punksång

Uno goes trallig lättpunk. Då svänger det.
Omedelbart, charmigt och med skön attityd. Det här blir en radiohit.
Sjung med i ”Ingen är som jag” och få alla med dålig självkänsla att lyfta sig med ett leende.
Då har alla tolkat färdigt. Förutom ett hyllningsprogram till Sven-Erik Magnusson.
Så vi slutsummerar efter den.

Men nu är ställningen: Anders Wendin 2, Uno Svenningson 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tog tillbaka mitt Finland

Firade mitt Finland i går. På Kägelbanan på Söder.
Kändes märkligt men härligt med det finska sorlet innan konserten.
Sedan blev det mycket gamla finska örhängen som jag inte var med på riktigt. Önskar mina föräldrar hade matat på med någon kultur i barndomen, som finska landsplågor.
Nåja.
Det var mycket trevligt ändå. Stämningen bland den mestadels äldre publiken var god och spred ett vemodigt skimmer tillsammans med musiken som ändå tog mig till barndomens somrar i Uleåborg.
Med viss stolthet jag mindes dofter, scener och atmosfären.



Arrangör var Sveriges radios finska redaktion Sisuradio. Här ovan Popula-duon som annars leder galant fredagsunderhållning i radion. Trevligt att träffa rösterna Jasmin Lindberg och Erkki Kuronen i verkliga livet.
På scenen leddes galan av Marko ”Markoolio” Lehtosalo och Josefin Sundström.
Artister som Iiris Viljanen och Kristian Anttila sjöng duett.

Och legenden Danny (inte Saucedo) äntrade scenen som Finlands Lasse Berghagen. 75-åringen ägde Kägelbanan.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Så mycket visa

Freda höjde lördagskvällen. Det blev sentimentalt. Vemodigt. Så mycket.
Men vad var att vänta av en dag med Tomas Andersson Wijs musik. Jag har inte varit någon vän av hans visor. Inte av innebörden utan mer av att det blir så tråkigt.
Däremot har Tomas egna tolkningar överraskat mest i årets ”Så mycket bättre”. Han har visat upp nya musikaliska sidor.
Men när han i sin tur ska tolkas så faller alla tillbaka till hans natur. Fint. Allvarsamt. Visst. Men tradigt.
Freda fyller någon extra funktion. Saknad av en röst. Uno Svenningsson lyfter ”Ett slag för dig” och knyter ihop säcken med Tomas häftiga berättelse som börjar med en tidig konsert med Freda. Och hur han då dissade Unos röst och position i bandet.
Nu slog Uno fast det med kraft. Han har en plats.

Ställningen: Anders Wendin 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1, Uno Svenningson 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Moneybrother investerar i Kikki

Krävdes lite tyngd. Lite hjärta. Gospel. Då satt den.
Med Moneybrother fick Kikki Danielsson tolkningar betydelsen hennes otroliga livshistoria krävde.
För det blev mycket karaoke tills Icona Pop kom. Men Anders Wendin satte näven i bordet med sin känslosamma ”Du ser mig inte längre”. Äntligen lite mening i tolkningen. Lite hjärta. Då blev det puls. Hjärtat slår för Kikki. Respekt.


Ställningen: Anders Wendin 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Stort med småvinster

Små bäckar. Kommer inte så ofta. Men jag blir lika glad för det lilla. Varje gång.
Tjoho!




- Posted using BlogPress from my iPhone

En Sabina av rang

Sabina Dbumba. Hörs ju på namnet. Hon är så mycket mer.
Varje gång hon sjunger och ställer sig framför bordet känns det som hon är en utländsk storstjärna på gästbesök i helsvenska ”Så mycket bättre”.
”Världsklass” som Idoljuryn tyvärr satt inflation på. ”Så är det bara” som Anders Bagge brukar säga.
Så snyggt hon tacklar Fredrik Kempe käck låt som ”Manboy” till något större, världsligare, sexigare och coolare. Med pondus, självsäkerhet och en imponerande trygghet levererar hon magi.
Välförtjänt bäst i kväll.

Ställningen: Sabina Dbumba 1, Anders Wendin 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En titt i finska folksjälen

Jesus Perkele! Vilken krigsskildring.
I senaste filmatiseringen av finska klassikern ”Okänd soldat” känner du varje skottsalva i kroppen och kanske mest anspänningen över skottet som till slut kanske tar ditt liv.
Ett hjälteepos över det vanliga, men med extremt kärva finska män som satte landsplikten framför allt.
Men här finns också oviljan att infinna sig ledet för att överheten vill det. I synnerhet då Rokka spelad ypperligt av Eero Aho. Han låter sig inte ta en order hur som helst eller göra skillnad mellan herrar. Samtidigt är han Finlands spjutspets i fronten. Orädd, klipsk och rejäl. En finsk karlakarl, en urtyp.

Här finns också det då splittrade Finland som fick storhetsvansinne i fortsättningskriget. Infekterade läget som sitter rotat sedan inbördeskriget mellan vita och röda.

Även naturen får plats. Likt skotten känns varenda mygga, snöflinga och dyngan i skyttegravarna. Kryper in i en.

Liksom närvaron. Känns som man är med dem i varenda strid. Nära. Bakom ryggen försiktig kikandes över deras ryggar.
Riktigt intim film. Ett mästerverk.
Här finns mycket som river upp igenkännande finska rötter. Så visst är jag starkt färgad. Blir finskt berörd. Ärr som inte jag har men känner medlidande med. En finsk stolthet.

I Sverige har den kortare drygt två timmar långa internationella version premiär på bio 6 december.
Allt snyggt skildrat i regi av Aku Louhimies och baserad på Väinö Linnas roman från 1954.
Boken har filmatiserats två gånger tidigare. Den första från 1955 är för finnarna lite som Kalle Anka på julafton. Sedan 17 år tillbaka visas filmen på finsk tv varje 6 december (Finlands självständighets dag).
Kanske den nya filmen kan ersätta och bli en ny tradition. Det är den värd.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vän av Bieber

Skäms inte för vad jag gillar. Men det är lite märkligt det här med Bieber.
Barnen mina säger att jag borde tagga ner. Till och med sänka ljudet.
Men jag är barnsligt förtjust i Justin Biebers ”Friends”. Älskar den. Inte tröttnat än.
Låten är enkel men effektiv slimmad elektro. Notera den snygga produktionen av BloodPop med extra trycket av basen i refrängen.
Nu har vi på TT till en kommande vinterfest möjlighet att lägga till favoritlåtar på Spotify. Det skulle kunna vara något på minnenas kavalkad med Prodigy, E-type eller Depeche Mode. Det blev en låt av Bieber. Vänner ni vet nu vilken.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Rullar ner i sjön

Som sagt. Inga bromsar på rullskidor. Den här backen ner mot Albysjön vid Masmo ser inte vidare läskig ut på film. Men i verkligheten så är benen skakiga och du står som en fågelskrämma på rullisarna.
Däremot är benen skakiga på riktigt när du stakat uppför den. En riktig utmaning.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Anders säger Sabina

Att göra om en låt helt. Till oigenkännlig. Det måste kreddas.
Anders Wendins toktolkning av ”Kingdome come” var helfestlig. Som när Orup en säsong stuvade om Carolas ”Främling” till något helt nytt fantastiskt.
”Sabina säger” uppbackad av coola Viktor Brobacke tog oss till en intim rockklubb där alla plötsligt hejdlöst vill dansa loss. Helst med Sabina då.


Bäst hittills i ”Så mycket bättre”: Anders Wendin 1, Icona Pop 1, Tomas Andersson Wij 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Här var det hockeyfest

Skrikigt. Fula ord. Fulla gubbar.
Inget nytt under Scaniarinkens tak.
Elsas första hockeymatch var också spänning, stämning och böljande spel.
Riktigt tät stämning i fullsatta Axa Sport Center som ladan i Södertälje numera heter.
Fick nog henne att gilla hockey till slut. Och Leksand så klart.
Om inte mammans Brynästycke får fäste.
Leksand vann för övrigt en match på straffar efter förlängning mellan två formstarka lag. Någon vidare hockeyunderhållning var det inte. Men atmosfären smittade.
Och de fulla skrikiga gubbarna lugnade sig till slut. Pratade till och med nyanserat med mig och visade dottern att det finns lite vett där bakom också.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Så mycket hit

En hit. En monsterhit. Så mycket bättre hit.
Icona Pop bjuder upp till dans på dansgolvet och räddar festen.
Anders ”Moneybrother” Wendins dag och fantastiska berättelser från hans liv med Ludvikafokus, alkoholiserad pappa, kärleken till sonen blev större än tolkningarna. Men med ett stort undantag.
Tjejerna tar Moneybrothers bästa uptempolåt och bygger om ”They’re building walls around us” till en monstruös discodänga. Sånt himla sväng. Spränger murar.
Ingen var i närheten.

Ställningen efter två program: Icona pop 1, Tomas Andersson Wij 1.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Räta tår rätt

Mina tår misshandlas. Mer än normalt.
De har fått kyssar av rullskidor, löpning och innebandy. Därav svarta naglar.
Men nu ska stortåna rättas ut enligt frugan. De lutar kraftigt inåt.
Så nu sitter jag om kvällarna i tv- soffan med spända tår. Gummisnodd håller ihop dem. Och jag lovar - jag får träningsvärk i tårna. Men ingen tår faller från min kind.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Så mycket smak

En recensent jag känner jämförde säsongsstarten med korvstroganoff. En lagom portion svensk husmanskost.
Jag måste säga att ”Så mycket bättre” motsvarade förväntningarna och gav mig en rejäl smaklig måltid.
Uno Svenningssons låtskatt tog fram det bästa ur Kikki Danielsson, Moneybrother, Eric Saade, Icona Pop och Tomas Andersson Wij.
Tolkningarna var väldigt bra av samtliga men där största överraskningen var Tomas elektrofierande version av ”I en annan del av världen”.
Fördomsfullt väntade jag mig återigen en stillsam trubadurcover men knockades av av hans närvaro och coola aura kring den pulserande storstadsversionen på landsbygdsflykten. Köper gärna hans snygga kavaj också.
Det var kryddan som höjde korvstroganoffen till en lyxigare oxfilépasta.
Bäst i en stark tolkningsöppning. Lovar gott.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Plötsligt händer händighet

Kickarnas kick. Lagade diskmaskinen helt själv.
Beställde efter ett felmeddelande ”F8 E1” en optisk sensor som behövdes bytas ut. ”Kan vara svårt att göra det själv” informerade serviceverkstaden.
Såg så enkelt ut på youtube så jag satsade hela min klena manlighet och händighet på spel. Vad mer har jag att förlora än sju mål i baken typ.
Skruvade loss underredet och meckade likt en bilmekaniker under maskinen. Inom en timme var jag klar.
Diskmaskinen sparkade igång med ett kick. Och jag skrek av lycka.
Jag är händig! Jag ÄR händig! Whoah!
(Slår mig för bröstet och hoppar runt som en gorilla).



- Posted using BlogPress from my iPhone

Grattis till lagom förlust

Trevligt i Amsterdam. Tråkigt att Sverige inte bjöd upp till en bättre match. Det lade sig ju platt från början. Trist för alla nedresta supportrar.
Dubbla känslor. Ändå klara för playoff.
Då får de allt ha bättre inställning än så här. Magen säger att det blir Italien. Hugah!


Arjen Robben gjorde sin sista landskamp och var bästa spelare på planen igår. Han spelar på gott och ont med känslorna utanpå tröjan och är en karaktär att både älska och hata.
Nåja. Tack för igår. Fint andra mål. Världsklass.


SVT har snälla reportrar. Gulligast och kärvänligast alltid smarta Jane Björck. Ett föredöme för alla sportjournalister.
Igår tog hon min mick i mixade zonen och hjälpte mig fånga in synkar med den avstängde Mikael Lustig. Hennes insats gjorde mitt jobb både snabbare och bättre.
Guldklass!
Konstigt dock att gratulera svenska spelare när de förlorad. Så här blev det.



Blågula väggen på Amsterdam Arena. Ingen rolig kväll. Men playoff ändå. Grattis till den lilla förlusten.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Repris på kanaljobb

Glad över att få jobba i häftiga Amsterdam Arena.
Ledsen över att säkerhetsvakten beslagtog min Redbull.



I dag drog jag till svenska fansen invasion av Amsterdams kanaler. Hundratals fans tog kanalbåten. Jag rapporterade detta.
Nästintill samma reportage som för sju år sedan. Deja vu.

Kön var lång till holländarnas favorit: strips med majonnäs.


Ställde klockan i morse för att vara kulturell. Stod utanför Anne Franks hus efter klockan nio för att få reda på att endast onlinebokade biljetter gällde för entré. Naivt av mig.
Faktiskt riktigt besviken över att än en gång missa detta.
Men det går väl fler resor neråt Nederländerna.



Har 57 kanaler och alla går att titta på. En Bruce Springsteen-referens. I Amsterdam ligger kanaler överallt. Man får se upp så att man inte hamnar i vattnet. Ser inte så fräsch ut i kanalerna. Ligger nog mycket gammalt nersjunket i dyn.
Dock får ej svenska VM-drömmar sänkas där i kväll.
Nu kör vi!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kvaldrama med målfokus

Tog en joggingtur i morse. Älskar ta en löptur genom nya nejder. Lite svårt med alla stopp i storstäder. Men jag lyckades hitta en park när jag löpte mellan armador av cyklister och kanaler.



Jag var här för sju år sedan. Minns Amsterdam Arena som en häftiga fotbollsstadion. Inom kort ska den byta namn. Blir döpt till Johan Cruyff Arena i slutet av oktober. Den holländske legendaren på planen.

På arenan var det presskonferenser och träningar. Mest kameror på den holländska. Tyvärr inte så mycket användbart från vår livesändning då bara två frågor ställdes på engelska. Resten var en intern fajt mellan en reporter och den buttre förbundskaptenen Dick Advocaat. Jag fattade nada men det ska tydligen ha handlat om inställningen till matchen.
Nederländerna måste alltså vinna med sju mål mot Sverige för att knipa andraplatsen i gruppen. En omöjlighet alla dagar i veckan, tycker jag. Inte Dick.
Jag passade på att göra en ståuppa i Amsterdam. det sker inte alla dagar i veckan heller. Kul dock.


Klappor eller något ska elda på Nederländerna i morgon kväll. Spännande. Minns att stämningen för sju år sedan var magisk trots svensk förnedring (förlust med 4-1).



Nationalarenan är också hemmaplan för klubben Ajax som ni ser.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ner mot Nederländerna

Då plockar vi fram den här igen. Sist fick jag tunghäfta. Holland krossade Sverige i kvalet och en besviken Zlatan mötte pressen i mixade. Jag fick inte fram en fråga. Medans övriga kollegor smattrade på runt mig och gjorde high five efteråt.

Nu heter landet jag reser till Nederländerna. De behöver krossa igen. Zlatan är inte här. Och jag är inte rädd.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Marko Viralistinen

Blev kallad för "viralisten" av en ny bekantskap i helgen. Vet inte varifrån denna främling som jag träffade IRL fick detta ifrån.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Stakade i nio mil

Nio mil på rullskidor är avklarade. Sista milen till Karlstad fick jag fruktansvärd magkramp. Mina magmuskler har aldrig varit spändare än då. Hade en tydlig tvättbräda.
Så sista biten in var en riktig plåga. Oj, vad jag fick slita.
Från starten i Hagfors kändes resan både vacker och lätt. Det rullade på med fantastiska kilometertider.
Men efter åtta mil statiskt stakande på en jämn banvall utan större nivåskillnader så tog nötandet i motvind ut sin rätt.
Man kom aldrig upp i puls utan det handlade om att nöta nöta på timme efter timme. Helt sinnessjukt egentligen.
Vi åkte på 5:42. Vilket vi är supernöjda med.
Men nio mil på rullskidor är för långt.
Jag är ordentligt mörbultad i dag. Stel och matt.
Men det är kul att vara historisk. Jag har åkt premiären av Sveriges längsta rullskidlopp Klarälvsloppet. Men några fler lopp blir det inte.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Rull med tillskott

Här laddas det för rullskidor i nio mil. Köpt två par nya spetsar. Lite tillskott.
Nu ska det rullas.



Åker i shorts. Ser ut som helt okej väder i Värmland. Så var det det där med vinden i morgon.
Sägs att det alltid blåser upp mot Klarälvsdalen. Alltså motvind. Men då är jag mentalt förberedd.
Och sola ska väl skina lagom till målgången i Karlstad?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bra drag i gruvlig historia

Skräckroman kanske är mitt nya kall. Min andra rysare på rad nu.
Och skräcken underhåller mig. Faktiskt.
Om Mats Strandbergs "Hemmet" också var en bra ålderdomsskildring så är Markus Skölds "Kalldrag" också en bra samhällsskildring. Den handlar om en Stockholmsfamilj som flyttar hem till bruksorten.
Här känner alla alla och snacket på byn går snabbare än du hinner säga "har du hört att...". Extra utsatt blir Therese vars man fått det krävande chefsansvaret att vända utvecklingen för ortens stålverk. Hon försöker hitta sig själv en mening med tillvaron på landsbygden. Allt ser bra till en början bra ut.
Huset dit de flyttar med sin dotter har potential. Tills hon börjar se och höra saker. De leder henne till ett gammalt gruvhål som gömmer en tragiskt historia som invånarna försöker glömma.
Therese finner dock mening i att utforska hemligheten.
Det blir ett grävande som kantas av oförklarlig död, naturväsen och ondska. Ska hon lita på sina sinnen?
Mycket bra läsning om du förlitar dig på mina intryck.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rullväder

Lördagens väder i Karlstad. Optimalt. Bara hoppas på medvind. I nio mil mellan Hagfors och Karlstad.
Sola skiner...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Se det rullar

Förkylningen har nästan släppt. Lät det rulla lite i dag. En mil bara för att hitta känslan.
Nästa helg måste det gå. Inte orolig. Bara lite småstressad. Kunde ju har varit en bättre uppladdning än sänkt av förkylning i en vecka.
Nio mil på rullskidor. Kanske är jag lite för naiv. Även utan förkylning har jag kanske tagit lite för lätt på det.
Men det går. Lite pannben. Och rull så.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Dubbel fotbollssuccé

Första matchen. Fanny belönad med gröna kortet och Ida målskytt. Vilka debutanter!
Faktiskt på årsdagen när storesyrran Elsa gjorde gotbollscomeback efter tennisåren och fick ett grönt kort.
Kortet tilldelas inte nödvändigtvis den som är bäst utan den som kör juste, stöttar och är en bra lagkamrat.
Matchen slutade oavgjort. Mötet med Hammarby var spännande in till slutet. Riktigt kul att se.
Stolta föräldrar och storasyster bidrog till fin stämning.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En tyrann i klassen

En bild säger mer än tusen ord. Ett klassfoto som en gammal klasskamrat på Facebook lade ut i somras. Sände genast ut kalla kårar.
Min barndom. Min skolångest. Förstörd av en tyrann i klassen.
Jag står längst ner till höger. Liten, ängslig och blyg. Måste vara en bild från förstaklass i Munkboskolan i Smedjebacken.

Observera den lilla killen längst upp i mitten. Hoppas bilden håller i kvalité att dra upp. Annars lyssna till min berättelse. Det är Lill-Peter. Klassens envåldshärskare.
Han visar finger snett bakom Annas rygg. Den gick igenom den tidens klassfotocensur. Dock signifikativt för den lille diktatorn.
Bredvid honom till höger står Teuvo och tittar på fingret. Vad gör han, undrar han.

Lill-Peter var en liten tuff kille som höll en klass i sitt grepp. Det genom hot, manipulering och mobbning. Han körde ett maktspel och visste vilka strängar man skulle spela på. Särskilt om man var en liten osäker pojke. Men han hade också stora killar, som Keimo som står till vänster, som jämbördig och respektingivande kompis.

Knappt någon vågade säga emot Lill-Peter. Jag var skör. Det räckte med att han klappade mig hårt på ryggen för att jag skulle börja gråta. Jag var rädd för honom. Även vi andra pojkar i klassen. Tjejerna kunde säkert säga ifrån.
Fröken samlade föräldrar till flera möten och samtal enkom om problemet Lill-Peter. Det blev kanske lugnare för stunden men det fortsatte upp till mellanstadiet. Inte mycket hjälpte.

Minns en gång i lågstadiet hur Lill-Peter tvingat mig att leka med honom efter skolan. Motvilligt ställde följde jag med honom. Han lyckades alltid spela på ens samvete. Få en att känna sig skyldig och taskig.
Nåja. Vi lekte på våra cyklar. Han ville skjutsa mig nedför en brant backe. Jag var livrädd men satte mig bakom på hans limpsadel (sånt som fanns på 80-talet - en lång cykelsadel - ascoolt). Vi började rulla nedför. Jag höll krampaktigt fast runt hans midja. Hårt och framåtlutande eftersom backen var brant. Det fick Lill-Peter att tappa balansen och vingla. Vi föll i backen. Jag ramlade över hans rygg och låg på honom medans han gled och skrapade upp mage och haka mot asfalten. Blodigt slutade vår lek. Men jag hade inte en skråma.
Dagen efter var det skoldag. Han kom till plugget omplåstrad. Ett stort plåster över hakan. Han drog upp tröjan och visade skrapsåren på magen. Jag kände lite revansch. Där fick han.
Men jag lät honom hållas när han berättade för killarna. Någonstans var det ju lite coolt också att dela denna händelse med klassens tuffaste kille även om jag hatade honom.

Ett annat minne är från mellanstadiet. Vi sitter i omklädningsrummet. Dags för gympa. Lill-Peter har glömt sina gympaskor i klassrummet. Han spänner ögonen i mig och säger åt mig att hämta dem.
Vet inte om det är på grund av lathet eller för att jag en gångs skull bestämmer mig för att säga ifrån som jag svarar nej. Genast börjar han med samvetsspelet. Poängterar gång på gång vilken taskig kompis man är. Att man är ojuste. Trackar en ner i dojorna.
Men jag står på mig. Ser ledsen ut men bestämd. "Du får hämta dem själv".
Revansch igen. Fasiken vad jag växte. Den lilla pojken kunde stå upp.

Med Lill-Peter kunde det smälla på ska ni veta. På en friidrottsdag på Hagvallen där vi tävlade mot andra skolor i Smedjebacken small det till. Vi brukade avrunda dagen med att klasserna sprang runt på löparbanorna med banderoller och hejarramsor. Folkligt och festligt.
Men Lill-Peter konfronterar en främling från en annan skola och sopar på killen en käftsmäll så att en tand ryker. Alla var i chock inför den blödande pojken.
Och så pinsamt för vår fröken som ilsket drar iväg med vår våldsmakare hårt i armen. Han måste ha gett även henne många sömnlösa nätter.

I mellanstadiet fick några av oss killar en dag nog av honom. Vi skulle tillsammans "spöa honom" på rasten. Men ryktet nådde Lill-Peter på något sätt. Han hade på rasten mobiliserat hans äldre kusin som livvakt. Slagsmålet ställdes in.

Lösningen blev till slut att han fick byta klass. På vems initiativ vet jag inte. Läraren, föräldrar eller rektor? Efter det blev vår klass hel igen. För i övrigt var skolan bra. Vi var en bra klass med god sammanhållning trots allt. Kanske en grund till av vi överlevde en tyrann.
Den bästa klass vår fröken någonsin haft så hon med tårar i ögonen när vi slutade sexan. Men så säger väl alla lärare.

Dessa minnen väckte skolfotot i somras. Ville skriva ner känslorna som jag minns dem. Jag hyser inget agg mot honom i dag. Vill bara berätta hur jag upplevde det.
Jag hoppas det gått bra för honom i livet. Att han funnit ro i sig själv. Snacket genom åren skvallrar om ett kriminellt leverne, sjömansliv och numera en stadgad tillvaro. Sägs det. Hoppas det som sagt för hans skull.

Mina skolerfarenheter berättar jag för mina barn. De är väldigt nyfikna på den där elaka pojken. Jag försöker berätta så att de kan relatera det till dem själva. Att tänka på hur de och andra beter sig. Se om någon far illa. Våga säga emot. Och hjälpa till när de ser någon utsatt på skolgården. Mycket sånt missar man som barn. Om man nu inte sår ett frö till eftertanke. Hoppas det.
Kunde stora starka pappa råka ut för det så kan vem som helst. Öppna ögonen.

Lill-Peters mobbning har fått mig att alltid stå upp för de utsatta, yngre och svaga. Att reagera starkt på orättvisor. Tackar för det.

Jag kommenterade fotot på Facebook i somras. Skrev "Ser ni Lill-Petters finger?". Skrev felaktigt "Petter". Snart kom ett svar: "Lill-Peter om jag får be" följt av en smiley.
En liten rysning när jag såg att avsändaren var Lill-Peter. Men den lilla passningen tar jag med ett stort självsäkert leende i dag. En freudiansk revansch.
För 39 år sedan hade jag darrat och börjat gråta.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rullstopp

Inte optimalt. En och en halv vecka kvar till Klarälvsloppet. Och jag är sänkt av en förkylningspropp.
Inte bra.
Stressande.
Men jag slår av allt. Vilar mig i form och hoppas driva ut det onda till helgen. Då ska det gå ändå.
Rullar gör det ju alltid. Så även i nio mil.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Ålderdomsskräck

Medans "Färjan" var intensiv, skräckinjagande, blodig och splattermaxad så är Mats Strandbergs senaste skräckroman "Hemmet" en stillsam roddtur.
Här byggs långsamt skräcken upp. Inledningsvis mest som en dokumentär skildring av ålderdom och att vårdas på servicehem för dementa. Skrämmande bara det.
Vi får följa Joel som lämnar sin mamma Monika på hemmet. Med alla samvetskval. Utöver det börjar oförklarliga händelser genast på serviceinrättningen. Som drunknar i den vardagliga knasiga tillvaron med dementa. Långsamt kryper skräcken fram - en mental främling ser allt och hör allt.
Mer säger jag inte.
Läs om du törs.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bromsa på rullskidor

På rullskidor får jag ofta nyfikna frågor. Den vanligaste är hur jag bromsar.
Finns inga. Bara att slänga sig i ett dike eller alltid planera alternativa flyktvägar inför kollision.
Eller söka upp proffsen på Youtube och lära sig av dem. Det här är den roligaste jag sett.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nyfunnen rullglädje

Därför rullar jag snabbare, stabilare och säkrare.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Borg ett serveess på duken

Se filmen om Björn Borg. Jag ger den fem matchbollar.
Så snyggt gjort. Internationellt gångbar. Och spännande.
Trots att man vet utgången av Borgs femte Wimbledonfinal biter man på naglarna av spänning.
Filmen fokuserar inte bara på finalen och tennisen. Utan också vad som formade "iskalle" Borg och "superbraten" John McEnroe. Porträttlikt gestaltade av Sverrir Gudnadson och Shia LeBeouf.
Björn Borg som dök upp på gårdagens galapremiär av filmen sa att Sverrir är "skrämmande lik honom".
Han var även imponerad över tennisspelandet i filmen. Och då syftar han inte bara på sonen Leo som spelar honom som ung och som får vifta med gammalt träracket mot garageporten i Södertälje.
Sverrir sa till mig att han blivit "500 procent" bättre tennisspelare då han inte spelat tidigare. Sportsligt starkt jobbat.
Filmen är ett mästerverk. Som jag rekommenderar och tänker visa dottern i utbildningssyfte.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Första cykelloppet

Genomförde i dag mitt första cykellopp någonsin. Cyklade klockan sex i morse till loppet inne i stan.
Stockholm Bike är ett prestigelöst lopp utan tidtagning. Här samsas tanter med damsnurror, mountainbikeåkare och racercyklister i skön harmoni utan stress genom avstängda Stockholmgator. Fem sköna mil.
Efteråt serveras rejäl frukost vid Kungsträdgården.
Jag var inbjuden av kompisen Mattias. Vi snackade genom hela loppet oftast sida vid sida i behagligt tempo. Tog oss två timmar utan större ansträngning.
Det blev dock en episk start. Fem minuter före startskottet ropade speakern ut mitt namn. Tänkte först att nu har Mattias hittat på något bus eller så har arrangören lottat ut en elcykel till mig. Nej, någon hade hittat mitt körkort i startfållan. Fint så.
Men sammantaget ett anspråkslöst men ytterst trevligt lopp som rekommenderas.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Irriterande gymkultur

Jag gillar att gå på gym. Missförstå mig inte. Men det finns saker jag stör mig på:

Det här med att folk tränar i trådsmala linnen på gym. Inte riktigt vän med din bröstvårta.

Det här med att folk rakar sig på gym. Inte riktigt vän med skäggstråna på toaletten.

Det här med menlös dunkadunka gymmusik. Inte riktigt vän med Scooter.

Det här med att man inte får kasta vatten i bastun. Inte riktigt vän med ljumma kommunala bastun.

Det här med att gym har kassavalvstunga dörrar. Inte riktigt vän med det efter träning.

Det här att man i gymet stönar högt likt en utlösning. Inte riktigt vän med det.

Det här med att man i offentliga duschar bredvid mig drar av en rejäl snytfräsare. Inte riktigt vän med det.

Annars bra.

Trevlig helg.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ny rullglädje

Snabbare, stabilare, säkrare och mjukare. Nya rullskidor gav ett lyft i rullskidåkningen som jag borde ha haft för flera år sedan.
Nu lämnar jag mina vingliga, smala och korta italienska Skiskett för gott. In kommer nordiska Swenor. Sådan skillnad.
En mjukare och renare åkning. Skidglädjen är tillbaka.
Nu ska det rullas mot Klarälvsloppet i slutet av september. Nio sköna mil på rullskidor efter Klarälven väntar.
Nu stakas det.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Löpfest i fel färg

Midnattsloppet. Detta otroligt roliga jippolopp på Söder i Stockholm.
Sprang i helgen milloppet för jag vet inte vilken gång, 5-6 lopp skulle jag gissa. Går säkert att googla.
Sprang helt utan prestationskrav. Okej då, komma under 50 minuter fanns kanske där.
Det gick ju.
Men fyra sekunder - underbart är kort - så hade jag kommit under 48. Kan ju gräma en lite men vafalls. Kul var det.





Målgångsfoto. Lätt kvav men bekvämt klimat att springa i. Svettig blir man.


Klart det blir effektfullt när 37 000 löpare i samma tröjfärger drar i väg på gatorna. Men årets val av klädkod var bedrövlig. Inte min färg alls. Någon som vill ha den? Obs, är tvättad sedan i lördags.


- Posted using BlogPress from my iPhone