För feg för intervaller. För feg för att konkurrera.
Jag är en duktigt lat motionär.
Jag springer mina mil. Stakar mina två. Cyklar nästan dagligen. Men får jag puls? Näeh!
Vet hemligheten. Måste pulsträna om jag vill nå resultat på riktigt. Det vet jag. Men drar mig för det. Jag vill sega mig ut och träna. Måttfull och balanserad. Ändå har jag stentuffa mål som att klara av Vasaloppet under sex timmar. Men inser var bromsklossen sitter.
Tränar nästan alltid ensam. Förutom innebandy på söndagarna. Vore ju konstigt att stå där med klubba och boll helt solo. Innebandymatcherna med gubbarna ger mig hög puls. Gott så.
Men styrketräningen genomför jag själv. Har vissa måttstockar på vad jag klarat av tidigare på till exempel bänkpress. Vet dock att med en PT eller träningskompis kommer jag att kunna pressa mig ytterligare ett antal svettiga kilon extra.
Men jag lyfter skrot ensam. Alltid gjort. Bäst så. Jobbigt vara två.
Löptränar gör jag ensam. Utan intervaller. Drar mig för att ösa på. Springer min mil i lagom tempo och är nöjd så. Miltiderna ligger stabilt kvar med ett litet tapp år för år. Men om jag skulle lägga in intervallpass vet jag att tiderna blir bättre igen. Men jag orkar inte. Är för lat och bekväm.
Skidtränar alltid ensam. Det händer att jag frågar eller får frågan om att köra ihop. Är okej med det. Men gillar inte konkurrensen. Jämföra om man håller samma tempo. Tuppfajtas. Fastän jag vet att vi tillsammans kan sporra varandra till ett bra pass. Näe jag väljer ensamvargens slit. Utan intervaller.
Borde gå med i rullskidklubb och få strukturerade pass. Men törs inte. Är slö och hittar på ursäkter.
Jag är ju inte lat om man tittar på mängden träning eller den sträcka jag tillryggalägger varje vecka på cykel, löpning, rullskidor och innebandy samt ett styrketräningspass.
"Kan själv" tänker jag som ett envist barn i trotsåldern.
Kommer jag klara tidsmålet under sex timmar? Ja, det om något triggar mig likt en sparringpartner att få lite puls i spåren. Om det är tillräckligt återstår att se, kompis.