Coronan tar fram era bästa sidor

Vill tanka alla mina fina vänner och medmänniskor. Tack för all kärlek från er. Tack för all omtanke.
Har nu upplevt fem feberfria dagar och jag är som en ny människa.
Det går långsamt framåt. Jag är på bättringsvägen. Men fortfarande svag. Tappat fyra kilo och mycket energi.
Nu börjar jag promenera. Leva upp. Sakta sakta. Bara en sådan sak som att suttit vid datorn och förberett ett jobb gjorde min tröja fläckig av svett. Jag jobbar inte. Fortfarande sjukskriven. Men jag förbereder nästa podd. Där ska jag berätta om min coronaupplevelse. Lyssna om ni törs.

Tiodagarsfeber nu

Ser Coronan i vitögat nu. Nu får det räcka. Tio dagar med feber och jag är helt slut.
Så här ser mina dagar ut med coronan. Jag vaknar illamående men ändå hungrig. Stel i ryggen. Sover bra.
Men jag kommer inte ur sängen för att klä på mig eller gå ner och äta. Minsta ansträngning triggar rethostan eller sprängande huvudvärk. Jag ligger oftast kvar. Ber frugan komma upp med frukost. Har aptit.
Tar sedan tempen. Visar som vanligt drygt 38 grader. Stoppar i mig två Alvedon. Väntar på att det ska kika in. Orkar klä på mig. Går ner till soffan. Ligger ner. Det får halsen att vila. Dricker mycket vatten. Kollar på ”Sagan om ringen”- och ”Hobbit”-filmerna.
Kan ibland sitta upp men oftast ligger jag ner. Blir andfådd av toabesök.
Alvedonen gör förmodligen min mage dålig. Så jag får diarre.
Lagom till varje måltid är det som febertoppen och illamåendet kommer igen. Som om kroppen är så försvagad och inte klarar att parera hungern och kapsejsar. Så jag måste försöka förutse mina dippar. Men det är inte lätt när man är så orkeslös och uppgiven.
Mentalt är det ett maratonlopp. Jag har brytit ihop inför barnen. Jag är långt ifrån en stark pappa. Det här viruset tär på en. Jag är så trött.

Saker som fortfarande smakar är gröt och äpplen. Vanlig middagsmat smakar ingenting.
Två Alvedon på eftermiddagen så klarar jag kvällen. Jag kraschar i säng vid niotiden. Med frossa. Men somnar snabbt.
Hoppas varje dag att den ena dagen inte ska bli den andra lik. Men det är som filmen ”Måndag hela veckan”,  jag sitter fast och varje dag är den andra lik.

PS: Det är bara jag som är sjuk. Alla andra i familjen är friska. Glad för deras skull.

Jag kan vara coronasjuk

Feber i fem dagar. Huvudvärk. Ont i kroppen. Ingen aptit. Inget smakar. Lös mage. Rethosta från helvetet.
Jag kan bocka av alla symtom för coronasmittan. Men vem vet? Utan test kan man bara gissa.
Vi har satt oss själva i karantän. Träffar ingen. Barnen tränar inte fotboll.
Värsta är ovissheten med sjukdomen. Stundom ser man ljuset sedan faller man tillbaka. Lömsk sjukdom detta. Min fru hade hög feber en dag sedan var det över.
Barnen visar än så länge inga symtom.
I karantän hade vi ju i och för sig suttit ändå i dessa tider. Social distansering. Som att vara fånge i sitt eget hem. Men också skönt då man gärna inte vill ut och träffa andra ändå.
Nu kanske jag blivit smittad ändå via jobbet. Jag har ju en så kallad samhällsviktig funktion och för TT:s räkning tvingats bevaka presskonferenser och åka in till stan.
Jag kämpar på hemma men det är jobbigt. Man kan vara sjuk i corona i två veckor. Smittar gör man i fem dagar. Bara att härda ut.

Leker sportkommentator - igen

Minns hur jag kommenterade bordshockeymatcherna med grannflickan Jessica. Eller hur jag ensam i snön levde med i mina lopp i bobbanor där decimeterlånga egentäljda träekipage med mammas nagellack under gav bästa glidet.
Eller egna skidspår på tomten där Juha Mieto fajtades mot Tomas Wassberg.
Den fantasin. Den inlevelsen.
Lite av det lever vidare som vuxen.
När jag nu kommenterar mina barns fotbollslag i coronasäkrade livesändningar på SolidSport. Jag får vara den där livfulla kommentatorn som jag drömde om som barn. Och vad är större än att göra det åt sina barn.