JUST NU: Vi är live men inte där

Senaste åren har åtminstone vi på TT Nyhetsbyrån haft en sådan otrolig livehysteri. Allting ska direktsändas.

Från utdelning av någon suspekt utredning eller någon företagsstämma. Allt är efterfrågat förstår jag. Tidningarna vill ha dem.

Vi gör minst en till två direktsändningar om dagen.

Men det är ju så förbannat tråkig tv. En fast bild på en gubbe, oftast män ja, som ofiltrerat mässar sina budskap.

När det gäller politik så kommer bara ena sidan till tals. Jag har varit på presskonferenser där journalister ropat ”men kom till saken” efter att predikanten läst upp hela partiets valplattform och annan propaganda oemotsagd i en halvtimme. Allt vi ville veta var hur partiet ställer sig i en specifik fråga.

För här är faran.

Andra sidan kommer inte till tals förrän någon timme senare kanske i en egen livesädning. Den direktsändning som var först blir ensidig. Och den presskonferens som oppositionen startar upp senare kanske ses bara av deras anhängare. Och så står de där i varsin skyttegrav och skjuter på varann. Lever i varsin bubbla.

Visst kan vi journalister ställa kritiska frågor på plats under tiden då det är öppet för frågor eller på den efterföljande stunden med enskilda intervjuer.

Men i livesändningen ska vi helst inte gå andra sidans ärenden med frågor som ”oppositionen lär ju tycka att det här är åt skogen” eller ”det finns de som säger att…”

Hur löser man problemet med ensidiga livesändningar? Kanske arrangören kan släppa in motståndarna i ringen? Som får svara direkt efter anförandet. Eller lägga pressträffen på en helt oberoende organisatör? 

Skulle bli bäst för alla parter.

Gudskelov så har det ännu inte skett något vitt omtalat kuppförsök under dessa direktsändningar. Tänk vilket ypperligt tillfälle att få ut sitt budskap innan någon hinner strypa sändningen eller bli nedbrottad av vakter. Vill verkligen inte uppmuntra till det men att det inte sker oftare är ett mirakel. När såg vi en naken rumpa senast? Eller tårta?

Låt oss slippa.

Rent hantverksmässigt blir jag som videofotograf helt bakbunden av direktsändningar. Åtminstone så länge jag har en kamera. För den direktsändande kameran ska ju ligga fast mot podiet med ett fast utsnitt a lá Roy Andersson.

Så det är svårt att få med sig klippbilder från livesändningar för det redigerade inslag man tänkt göra. 

Visst kan vi släpa med oss två kamerautrustningar. En separat kamera för klippbilder. Men det blir slit och släp. Tungt. Särskilt om vi ska göra det dagligen.

Det är inte heller säkert att du kan lämna den direktsändande kameran för att det är olidligt trångt i lokalen. Eller så bevakar man kanske en osedvanligt livaktig presskonferens med flera personer och skärmar som kräver åkningar, inzoomningar och panoreringar.

Jag löser det ibland med att ta actionkameran Gopro med mig. Den är liten och lätt. Det finns en gyrohållare som heter Karma Grip som ger en snygga åkningar. Nackdelen är att det inte går att zooma med Gopro.

Som nyhetsjunkie gillar jag generellt att titta på direktsändningar. När det handlar om breaking news eller blåljussändningar.

Men det värsta är när jag får en notis i mobilen med livesändning från till exempel en storbrand i Södertälje. Jag klickar för att se bilder från platsen.

I stället får jag se en nyhetsuppläsare i en studio i Stockholm som läser på en laptop vad som sägs i sociala medier eller vad andra journalister skriver om branden.

Va? Jag vill ju se bilder från branden. Det var ju därför jag klickade från början.

Likadant på de andra notiserna för andra mediabolag. Ingen är där.

Nyhetsuppläsaren läser från sin skärm det jag redan ser på Twitter.

Alla gör också en Google Earth-åksjuk åkning från rymden ner mot Södertälje. Jo tack, jag vet var staden ligger.

Går till nästa livesändning. Där säger man att ”de har ett kamerateam på väg till platsen”. MEN jag vill ju fortfarande se bilder på fucking branden! Varför drog ni i gång en livesändning om ni inte ens är där?

Klickar vidare.

Där säger man ”att vi är på väg till platsen för branden men våra utsända sitter just nu fast i trafiken i Skanstull”.

MEN jag klickade inte på er livesändning för att se hur ni tar er till platsen och allt vad det innebär! GE MIG LIVEBILDER FRÅN BRANDEN!

Nu är jag skogstokig. En syn värdig en underhållande livesändning bara den.

Men ni fattar. Snälla sänd live när ni är på plats. Eller kalla era direktsända resor till platsen för… ”uppsnack”.

Bästa Vasaloppet hittills

Om nu årets vasalopp var en plåga tidsmässigt. I synnerhet då jag under ett års tid tränat för att klara av nio mil under sex timmar. Så blev det inget personbästa. Långt ifrån. 

Men 7:52 i svåra förhållanden gav mig min bästa placering hittills under mina sju Vasaloppet. Placerade mig som 3986. Mitt personbästa på 6:29 från 2017 gav mig faktiskt en sämre placering, 4150.

Så det jublar vi åt i dag. Och många förståsigpåare säger ju att man inte ska stirra sig blind på tidsmål. Men min dröm kvarstår. Under sex timmar bör vara möjligt. Kanske jag ruckar på mitt egensinniga koncept att köra Vasaloppet vartannat år och revanscherar mig 2020?

Dubbla twins

Dubblade mina tvillingar Ida och Fanny med ett litet filmspex. Vi skrattade gott åt resultatet efteråt. Med enkla medel i redigeringsprogrammet Adobe Premiere gjorde vi magi.
Titta här.

Så kämpigt var Vasaloppet 2019

Ett års satsning är över med snöfall, motvind och osynliga spår.

Söndagens vasalopp blev nog bland den tuffaste av mina sju lopp. 

Det blåste iskristaller mot ansiktet, istappar i skägget - ni har väl sett alla delade skäggbilder - och det gled illa i spåren. Så dåligt att eliten gjorde det långsammaste loppet på över tio år. För oss motionärer försvann spåren. Ofta blev bara två fladdriga, bredbenta och ospecifika typ av spår.

Så vi drog i två långa kolonner genom snöstorm som krigare över tundran efter förlorat slag. I huvudet rullade bilder på Mora, målgång och en väntade öl.

Det blev en dragspelseffekt i köerna i backar där vi åkte in i varandra.

På ett sätt blev det en stundom behaglig resa för man var tvungen att foga sig i ledet och hålla dess tempo. Ville man köra om stöp man i ospårad nysnö. Inte värt det.

Jag hade ångest över klistret jag fick vallat av Alewalds i Stockholm på fredagen. Oskriven att klister och nysnö inte gifter sig särskilt bra. Tvärtom klumpar snö och is under skidorna. Men det fungerade. I första backen efter start där alla fastnar hade jag perfekt grepp. Tycker också att glidet fanns på myrarna. Men senare blev glidet bara sämre. Andra hade bättre skidor. 

Halvvägs, i Evertsberg, lämnade jag in skidorna och bad om bättre glid. Det blev det i en mil.

Då hade jag också stupat tre gånger på kort tid i uppförsbackar. En gång slog en annan undan min stav så jag stakade i luften. Andra gången snubblade jag på egen stav. Tredje gången av ren trötthet. Då svor jag. Liksom många andra.

Mot Oxberg tappade jag placeringar. Kroknade rejält. Saxade promenerandes i backar med sockrigt kvicksands underlag. Jag tappade orken fullständigt. Fick jobba hårt med det mentala och en kropp som var totalt utmattad. 

Gnetade vidare. Kilometer för kilometer. Åkstilen som Gud glömde. Ingen satte tekniken. Vi åkte som zombies.

Hade Enervits energilangaservice efter spåren. Men på slutet gav de inga kickar längre. Snarare en allt oroligare mage. Har aldrig prutat i spåren som nu. Och aldrig inandas andras gaser som nu. Rena pruttloppet.

För det var ett skitlopp. Urusla förhållanden och dåliga tider. Exministern Alice Bah Kuhnke stod på skidor i imponerande tolv timmar. Jag i nästan åtta. 

Det sades att tiderna blev två timmar sämre än normalt. Innebär att jag skulle ha nått mitt sextimmars mål. Liten tröst i bedrövelsen.

Hamnade på plats 3782. 

Hade humorn i behåll dock. Spelade upp ett galet happyfejs i Volvospåret.

För surt var det annars. Ens årslånga satsning på göra personbästa och klocka in på sex timmar spolierades av vädergudarna. Så var det med det.

Men en klapp på axeln att jag ändå genomförde loppet som blev en strapats över det vanliga. 

I dag är jag mör. Och öm. Säger aldrig mer. Men som alltid - fråga mig igen om en vecka.