Tvillingpappa och videoredaktör på TT Nyhetsbyrån. Det beskriver mixen här på bloggen. Här varvas privata tankar och händelser (har tre barn inklusive tvillingar) med upplevelser genom jobbet.
lördag 30 mars 2019
JUST NU: Vi är live men inte där
torsdag 14 mars 2019
Bästa Vasaloppet hittills
Om nu årets vasalopp var en plåga tidsmässigt. I synnerhet då jag under ett års tid tränat för att klara av nio mil under sex timmar. Så blev det inget personbästa. Långt ifrån.
Men 7:52 i svåra förhållanden gav mig min bästa placering hittills under mina sju Vasaloppet. Placerade mig som 3986. Mitt personbästa på 6:29 från 2017 gav mig faktiskt en sämre placering, 4150.
Så det jublar vi åt i dag. Och många förståsigpåare säger ju att man inte ska stirra sig blind på tidsmål. Men min dröm kvarstår. Under sex timmar bör vara möjligt. Kanske jag ruckar på mitt egensinniga koncept att köra Vasaloppet vartannat år och revanscherar mig 2020?
onsdag 13 mars 2019
Dubbla twins
Titta här.
måndag 4 mars 2019
Så kämpigt var Vasaloppet 2019
Ett års satsning är över med snöfall, motvind och osynliga spår.
Söndagens vasalopp blev nog bland den tuffaste av mina sju lopp.
Det blåste iskristaller mot ansiktet, istappar i skägget - ni har väl sett alla delade skäggbilder - och det gled illa i spåren. Så dåligt att eliten gjorde det långsammaste loppet på över tio år. För oss motionärer försvann spåren. Ofta blev bara två fladdriga, bredbenta och ospecifika typ av spår.
Så vi drog i två långa kolonner genom snöstorm som krigare över tundran efter förlorat slag. I huvudet rullade bilder på Mora, målgång och en väntade öl.
Det blev en dragspelseffekt i köerna i backar där vi åkte in i varandra.
På ett sätt blev det en stundom behaglig resa för man var tvungen att foga sig i ledet och hålla dess tempo. Ville man köra om stöp man i ospårad nysnö. Inte värt det.
Jag hade ångest över klistret jag fick vallat av Alewalds i Stockholm på fredagen. Oskriven att klister och nysnö inte gifter sig särskilt bra. Tvärtom klumpar snö och is under skidorna. Men det fungerade. I första backen efter start där alla fastnar hade jag perfekt grepp. Tycker också att glidet fanns på myrarna. Men senare blev glidet bara sämre. Andra hade bättre skidor.
Halvvägs, i Evertsberg, lämnade jag in skidorna och bad om bättre glid. Det blev det i en mil.
Då hade jag också stupat tre gånger på kort tid i uppförsbackar. En gång slog en annan undan min stav så jag stakade i luften. Andra gången snubblade jag på egen stav. Tredje gången av ren trötthet. Då svor jag. Liksom många andra.
Mot Oxberg tappade jag placeringar. Kroknade rejält. Saxade promenerandes i backar med sockrigt kvicksands underlag. Jag tappade orken fullständigt. Fick jobba hårt med det mentala och en kropp som var totalt utmattad.
Gnetade vidare. Kilometer för kilometer. Åkstilen som Gud glömde. Ingen satte tekniken. Vi åkte som zombies.
Hade Enervits energilangaservice efter spåren. Men på slutet gav de inga kickar längre. Snarare en allt oroligare mage. Har aldrig prutat i spåren som nu. Och aldrig inandas andras gaser som nu. Rena pruttloppet.
För det var ett skitlopp. Urusla förhållanden och dåliga tider. Exministern Alice Bah Kuhnke stod på skidor i imponerande tolv timmar. Jag i nästan åtta.
Det sades att tiderna blev två timmar sämre än normalt. Innebär att jag skulle ha nått mitt sextimmars mål. Liten tröst i bedrövelsen.
Hamnade på plats 3782.
Hade humorn i behåll dock. Spelade upp ett galet happyfejs i Volvospåret.
För surt var det annars. Ens årslånga satsning på göra personbästa och klocka in på sex timmar spolierades av vädergudarna. Så var det med det.
Men en klapp på axeln att jag ändå genomförde loppet som blev en strapats över det vanliga.
I dag är jag mör. Och öm. Säger aldrig mer. Men som alltid - fråga mig igen om en vecka.