En racereport: Vasaloppet 2022
Ordnade boende på hotell efter ett shout out på sociala medier.
Delade familjerum med tre främmande karlar. Vi klickade redan under samåkningen upp till Mora.
Klev upp klockan tre på söndagen för hotellfrukost med gröt.
Knallade till Vasaloppsbussarna som gick från klockan fyra. Köerna var enorma men logistiken inkörd sedan 100 år.
Upptäcker på bussen att jag glömt vattenflaska och en macka på rummet. Surt.
Lyckas slumra en stund på bussen. Haft en orolig natt. Dessutom störd av snarkningar från främmande karlar.
Kommer till startplatsen i Sälen vid sextiden. Lämnar in mitt bagage med ombyte (och två ölburkar). Ställer mig i en lång kö för att få ställa ut skidorna i startled 4. Hinner fundera taktik. Är längst till vänster eller höger bäst? Landar i vänstra spåret.
Markerar min plats med att lämna en illgul mössa på skidorna. Det är som att parkera bilen, kan vara svårt att hitta tillbaka.
Det är kallt. Ligger runt tolv minusgrader. Men mina överdrag håller mig varm. Lite orolig över mina tunna skidhandskar.
Vankar runt på sidan av startleden ner mot älven. Insuper atmosfären. Träffar en bekant, Fredrik Borgström, som ställer skidorna ett par bakom mig i samma spår. Kul att ha nån att prata med.
Sätter i inears-lurar trots uppmaning att inte ha hörlurar under loppet. Men jag måste höra på vasaloppssändningen. Fantastiskt vara där och del av denna svenska klassiker.
Helikoptern i luften och 15800 åkare frustande att få komma iväg.
Hinner i brist på min macka peta i mig två powerbars, Nocco och en sugtablett från Enervit. Men inget vatten. Det får vänta.
Klockan åtta går starten. Lika mäktigt varje gång. Denna massrusning till första backen.
Hör i radion om en masskrock i elitledet. Men inga incidenter för min del. I efterhand kan jag nog säga att jag aldrig sett så mycket avbrutna stavar efter spåren.
I backen efter vägen blir det tvärstopp. Vi är många stakare som hänger på stavarna. Lite läskigt då vi kliver på varandras skidor och trampar på varandras trugor. Vill inte få ett stavbrott här.
Samtidigt bra att man håller igen i första stigningen. Märkte det under Vasaåket 2021 då loppet hade öppna starttider. Då startade jag vid tiotiden utan köer i backen. Hade maxpuls på krönet då jag ostörd åkte i glesa spår. Tänkte ge upp där och då.
Men som sagt i år fanns bromsklossen. Nog så jobbigt ändå. Särskilt när jag för första gången stakade Vasaloppet. Stakskidor utan fästvalla. Bara glid.
Uppe på krönet ser jag en herre med isoleringsrör nedtill på stavarna. Ser komiskt ut. Måste fråga. Han svarar:
- Ahh, det är du Marko Säävälä ”liverapportören”!
Han berättar sedan att han fått tips om att skona stavarna från stavbrott genom rören. Efter backen slänger han dem.
Till högsta punkten kommer jag efter 29 minuter. Ändå en bra start. På myrarna stakar jag på det går fint. Plockar placeringar. Men märker att mitt glid är sämre än andra. Hur är det möjligt. Lämnade in mina på proffsvallning på Alewalds i Stockholm. Men något stämmer inte.
Dessutom går jag mentalt ner mig lite och jämför med de fantastiska förhållandena som rådde i spåren för ett år sedan. Med superglid och kraftig vind i ryggen.
Nu är det inte riktigt så. Plockar ändå 360 placeringar fram till Måmgsbodarna. Stannar dricker vatten.
Vet att nu väntar Risbergsbackarna som jag har stor respekt för. De är långa och sega. Man ser också långt framför sig. Men här är jag stark. Stakar förbi förvånansvärt många som diagonalar med fäste. Ger mig råg i ryggen. Blir dock hejdad av de som saxar i backarna och deras utfällda skidor. Vi är flera stakare som kommer förbi med våra smala raka skidor.
Försöker tänka att inte bränna ut mig i backarna uppför bara för att det känns bra. Håller igen lite. Men svårt.
Har köpt Enervits langningsservice efter loppet. En armbindel talar om att jag är berättigad kaffeinshots och sugtabletter. Fungerar bra. En extra boost mellan de traditionella vätskestoppen.
Efter Risberg väntar de sköna youtubebackarna nedför. Står på benen. Känner att min utförsåkning är en av mina starkaste sidor.
Börjar också åka mellan spåren. Känner att mina skidor glider bättre där. Lite mer jobb för fötterna att köra ”ospårat” men det går fortare.
Min kompis Jakob Edling ringer. Sportradion försvann i dålig täckning på myrarna. Glad därför att höra hans röst. Och att jag ligger bra till för tider under sex timmar. Kanske till och med för att matcha fjolårets fem och en halv timme.
Bestämmer mig för att stanna till i Evertsberg och valla om. Vasaloppet har gratis vallastationer via Swix att tillgå. Kommer fram och inga köer.
Frågar om de kan få sprutt på mina stakskidor. Två gubbar sätter i gång och borstar och rillar mina skidor. Tar en minut.
Märker genast en förbättring. Stärkt i spåren ångar jag vidare. Nu de långa sköna utförslöporna. Nåt en topphastighet på 48 kilometer i timmen. Jag är kingen.
Börjar känna av stakkonsekvensen mot Oxberg. Det tar på krafterna.
Bevisas att jag råkar ta fel mugg. Spottar ut rävgiftet jag får i munnen. Visar sig vara kaffe.
Sköljer ner med sportdryck.
I spåren efter Oxberg händer det. Känner igen det sedan tidigare. Ett plötsligt hugg i magen. Magmusklerna låser sig. Krampar. Som ett knivhugg i mellangärdet.
Försöker rida ut det med sträckning. Det kommer tillbaka i nästa uppförsbacke. Stakar på mot smärtorna. Går okej om jag kortar stavtaken och låser armarna. Går långsamt men framåt.
Blir irriterat. Dippar. Tappar placeringar.
Funderar om det beror på morgonens kvarglömda vattenflaska.
Grämer mig att jag inte kan spurta sista två milen. Inser att jag måste spara kraft och försöka plåga mig i mål.
När jag närmar mig Eldris börjar krampen sprida sig. Hugger till i ryggslutet. Plötsligt benet. Tillbaka till magen. Aldrig samtidigt.
Efter Eldris krampar höger triceps. Jag kan inte sträcka ut armen längre. Biter ihop. Stakar korta tag med låsta armar. Folk passerar.
Tycker mig se Fredrik Borgström gå förbi.
Pannben på. Jag kan ändå komma i mål under sex timmar, tror jag. Börjar tvivla.
Det är fint väder. Folkfest. Fina förhållanden. Men jag går in i dimman.
Från Hökberg till mål tappar jag över 200 placeringar. Känslan är att det är flera tusen som kör om mig.
De sista kilometrarna är alltid de längsta. Nu extremt långa. Blir tvungen att saxa några backar. Vågar inte staka för magkrampen som nu kommer okontrollerat även på flacken.
Saxar upp för sista backen upp mot upploppet. Inser att jag måste skärpa mig. Se respektabel ut trots plågorna.
Men jag kommer klara målet.
Går i mål på 5:43.
Helt tom efteråt. Ingen glädje. Bara utmattad. Urblåst.
En timme senare sitter jag i hotellbastun. Med en öl. Ett rus. Och ett leende. Det gick ju ändå.
