Tvillingpappa och videoredaktör på TT Nyhetsbyrån. Det beskriver mixen här på bloggen. Här varvas privata tankar och händelser (har tre barn inklusive tvillingar) med upplevelser genom jobbet.
Hade ärende in till stan. Tog med mig skidorna. En bisarr handling. Men skidturen för första gången på Gärdet i Stockholm var över förväntan. Man får vad man förtjänar i plusgrader och blötsnö men spåren höll ihop i City. Visst, lite sockrigt och några genomslag men riktigt hyfsat ändå. Lite folk en lördageftermiddag. Perfa! Lätt bana på två kilometer konstsnö. Ren stakträning. Men bra inför Vasaloppet. Tänk att man skulle dra på sig skidorna inne i storstaden för att få sig en genomkörare. Helt galet!
Såg sent omsider färdigt tv-serien "Top of the lake" med Elisabeth Moss, känd från "Mad men". En otäck historia om inavel, våldtäkt, pedofili, korruption och alla tänkbara övergrepp i en håla i Nya Zeeland. Inte så inbjudande kanske. Men någonstans charmar serien med de otroliga vackra scenerna från höga berg, djupa dalar och sjöar som på ett magiskt men obegripligt destruktivt sätt förstört människorna där. Bara i tv-seriens värld får vi hoppas och anta. "Top of the lake" vinner också på några oväntade vändningar och abrupta slut som gör att den sjudelade serien, tror den redan gått på SVT, lever på dramatiken och spänningen som hela tiden hänger i den friska kyliga luften med några chockerande kallduschar till följd. Ta gärna en tur till sjön.
När det inte finns skidspår i de töande krokarna så ta bara stavarna ut i naturen och ett par vattentäta kängor. Underskattat - av mig - men vad bra träning. Som substitut för rullskidor eller längdskidor. Axlarna är ömma och tunga efter en dryg timmes "powerwalkande" i eljusspårets böljande terräng i Segeltorpsskogen. Trodde banalt nog att det här med stavar var något för pensionärer. Nu vet jag bättre. Stavar tills jag blir pensionär och mer...
Jag gillar inte se folk puckla på varann blodiga. Jag skulle inte betala för att se två slåss. Särskilt inte klockan fyra på natten. Det finns gratis ute på stan en lördagkväll. Jag vill inte se det heller. Jag vill inte se fajter på hockeyrinken heller. Låt spelet avgöra. Förstår inte fascination för MMA. Fattar inte. Respekterar den för att det verkar finnas många som gillar den. Respekterar den för att jag tvingats göra reportage om "sporten" som många gillar. Men att samlas som en lynchmobb på natten och hoppas på att "vår" kille ska banka skiten ur en annan är svår att se vad njutningen i det skulle vara. Nu blev "vår" kille själv knockad. Ska vi då känna sympati för honom? Fanns det en underhållning i förlusten? Inte va? Kanske i en galen stämning i en fullsatt arena. Men hur sjuk stämning hade det inte blivit tvärtom? Jubel för att "vår" kille eliminerat en annan med sparkar och slag så att han blivit alldeles vimmelkantig och blodig. Jo, den som ger sig in i leken, men måste vi andra titta? Tydligen. Hoppas för The Maulers egen skull att han lägger av nu. Men jag respekterar en fortsättning. Allt är upp till var och en, vare sig man förstår bättre eller sämre. Men min människosyn ser inte MMA.
Här en bra krönika av Anders Lindblad på SvD om den blodiga eftersmaken av MMA.
Snön räcker inte till. Lustigt när man tittar ut. Men snötäcket är för tunt för skidspår i Stockholmsområdet. Skatespår finns däremot, som till exempel i Ågesta utanför Farsta. Men när spårdragarna igår försökte dra klassiska spår blev det en blandning av grus och gräs i rälsen. Frustrerande dilemma för oss skidnödiga vasaloppsåkare. Vi vill ju bara få mil i kroppen. Men skateåkare jublar i olika forum. Verkar finnas en nitisk grupp skatare som ser sig själva som coolare men också mobbade av oss klassiker. Så låt er hållas ett tag då finåkare. Men i Rudan i Haninge är man alerta och har skatespårat på torsdagar och så fräser man om på fredagmorgon tillbaka till klassisk. Kilometerslingan här är byggd på konstsnö och håller därmed måttet. I helgen har jag fått någon mil i kroppen här. Det är en ren stakbana på ängen men en perfekt start på spurten inför Vasaloppet. Har satt upp en målsättning. En vild sådan. För mig. Under sju timmar. Är det möjligt? Jag, tänker för en gångs skull titta över min akilleshäl dieten. Slarvar mellanåt något så hejdlöst. Unnar mig saker. Bara för att jag tränar. Det blir ju liksom ett steg tillbaka. Samtidigt är det min träningsfilosofi - träna för att äta gott. Lyxa och njuta av livets goda. Kanske ska jag nalla lite på unnandet. Dra åt lite mer. Två hål i bältet. Inte strikt. Men tänka till. För sedan efter Vasaloppet. Maxar jag på Max. Häver bärs. Och röker Dominikanska cigarrer (om inte Elsa förbjudit inköpen).
"Du ser trött ut men ändå fräsch", säger kollega till mig. Stämmer nog bra in på "jetlaggad på kurs". Visst är jag solbränd. Brun tror jag. Men färgerna i vårt nya publiceringsverktyg Newspilot är svårare att tyda för mig. Särskilt svårt är det att skilja på gult och grönt. Skillnaden mellan en pågående artikel och en avslutad. För grön-brun-röd-färgblinda som jag var dagens Newspilotkurs ett dilemma. Hur ska det gå för mig i vår? Går allting i svart? Får kanske kicken från TT? Kommer någon avslöja mig? Bör nog finnas knep att kringgå detta...
Flyget hem från Dominikanska republiken gick i medvind. Hemma på rekordsnabba nio timmar. Men på bekostnad av turbulent flygtur, särskilt mitt över Atlanten. Inte roligt. Vi, förutom småttingarna som sover igenom allt, sov inte mycket ombord. Desto mer sömn nu i helgen som sagt.
En pilotfråga, kanske Kajsa Nutter, kan svara: att flyga i medvind i jetströmmar måste innebära mer turbulens än att flyga i motvind?
"Kan du se till så att ingen tar min tallrik medans jag går på toaletten" säger Fanny. Jag måste sätta kidsen på allinclusiveavvänjning efter två veckor på hotell i Dominikanska republiken. I fredags kom vi hem. Nöjda och glada. Jetlaggade - dock påspädd utmattning efter en turbulent tur över Atlanten. Helhetsintrycket av vistelsen i Punta Cana är mycket bra. Dock naggas den i kanten av att det lugna familjehotellet Ocean Blue & Sand som visade sig vara rätt stökigt. Vid tretiden på eftermiddagen förvandlades poolområdet till ett afterski-område med hög musik och överförfriskade människor. Förvånansvärt gamla personer, förvånansvärt fulla, förvånansvärt nog pinsamma och respektlösa amerikaner. Och det till en ljudterror av musik från två poolbarer, samt folk som hade med egna ljudkällor. Dessutom började hela vistelsen med att hotellet gav oss fel rum. Inte det rum vi betalt extra för med utsikt mot pool och trädgård. Tog två nätter innan vi efter mycket tjafs och olika besked till slut fick byta till det hotellrum vi bokade redan i maj. Det här var vår jubileumsresa för att vi i somras firade tio år som gifta.
Familjen samlade vid havet. Här fanns ett kapell där vigslar arrangerades. Bilden tagen med självutlösaren på mobilen. Mycket nöjd med den.
Sanden var fantastisk. Ljus finkornig som cement. Därför blev sandslottsbygget en central del under besöken vid stranden. Vår vanligaste konflikt, förutom vem som skulle ta rumsnyckeln och öppna dörren, var om vi skulle bada i havet eller poolen. Barnen vill till poolen, föräldrarna till havet. Men det finns väl värre konflikter?
En morgon satt jag mobilen på självutlösaren under joggingturen för att fånga soluppgången. Solen bokstavligen blåste bort mitt huvud.
Vi gjorde några dagsutflykter. Bland annat till naturreservatet Saona Island i söder. Här möttes vi av fantastiska sandstränder och fina vatten. Vi åkte en timme med buss till en hamn och seglade därefter på en katamaran till ön. Underbar upplevelse på Karibiska havet. Fanny somnade i min famn på hemvägen. Havets lugna fina vågor gungade henne till en liten eftermiddagslur längst fram i fören med ett och annat svalkande vågskvalp.
En annan tur gjorde vi med megatruck, en slags terrängbuss, som tog oss ut på landsbygden och upp i bergen. Vi fick se olika exotiska frukter, hur en skola ser ut, hur en familj lever, smaka på sockerrör och bada i en liten bäck.
Och rida på hästar. Som att köra automatväxlad bil sade man till mig när jag gjorde min debut i sadeln. Och visst var det väl så, men backen hittade jag aldrig? Under tiden hade man på stället fotat av oss och tryck upp en etikett på en romflaska. En turistfälla som jag inte kunde motstå. Femton dollar för denna klenod.
Många soluppgångar och solnedgångar blev det. Alla hårddiskar och kortminnen är fulla.
Som denna från några tidiga morgonlöp jag lyckades stålsätta mig till detta vasaloppsår. Men extrakilona från jul och allinclusivebuffén och värmen gjorde sig snabbt påmind. Bilden tog en amerikanska, några av de snälla och nyktra som det självklart också fanns av i Punta Cana.
En morgon före löpturen såg jag ett äldre par med ficklampa paxa solsängar med handdukar. Klockan var då halv sju! Och trots reglementet med förbud mot detta så var det så här det fungerade. Man var tvungen att paxa. Annars dålig plats vid poolen. Bring it on sade vi som småbarnsföräldrar vana uppe i ottan. Vi var med i spelet.
Det fanns få svenskar på hotellet. Men en grupp drabbades av stark mögellukt på rummen. Det tog dem tid att få byta rum och få personalen att förstå faran med mögel för dem som är känsliga. Men allt är fuktigt i det här klibbiga klimatet. Många hotell dras med mögelproblem och har det väl fått fäste i en byggnad så är det kört.
Här väntar vi på flygbussen hem. En sista drink i lobbyn.
Här ett klipp på om ni tycker att vi är lite för gnälliga på fulla amerikaner och ljud. Barnförbjudet material när en amerikansk redneck går loss vid poolen en tidig eftermiddag. Showen hade föregåtts av en ölhävartävling. Amerikaner, unga som gamla stapplade därifrån, spydde under palmer och bars in på rummen. Mest förvånade är att de var så många äldre, äldre än mig, som misskötte sig. Det här var Ibiza för amerikanska hillbillies.
