Nappen är en räddare i nöden. Vi skulle inte ha klarat oss långt utan den. Speciellt nu med tvillingar.
Det finns de som inte gillar den. Det hävdas att den är en smitthärd, att den kan riskera att ersätta bröstet och att missbruk leder till utåtstående tänder. Visst har vi märkt att den torsk, så kallad bakteriebeläggning som kan bildas på tunga och kind i munnen, smittar förmodligen genom napp. Men annars gäller det att hushålla och rengöra nappen (koka den) vilket ärligt talat sker inte så där ofta.
För Ida och Fanny köpte vi namnnappar för att hålla isär sugverktygen. Nappen ger tröstande och lugnande verkan. Den ger oss den ro vi inte skulle fått annars med griniga ungar.
Att vänja sig av vid den kan bli ett problem. Med Elsa pratade vi länge inför hennes treårsdag om att vi då skulle sluta med nappen. Vi samlade ihop napparna och lade dem i ett stort kuvert som vi skulle posta till tomten. Elsa köpte det rätt väl. Visst fick hon abstinens någon gång men efter en vecka var den definitivt glömd.
Nappen är ingen nutida uppfinning. Den har funnit i åtminstone 3000 år. Då var den gjord utav lera i form av djur fyllda med exempelvis honung som gavs till bebisar.
Men först 1447 nämns den första gången i litteraturen. Då var den gjord av tyg.
1845 ges första patentet till en napp som liknar dagens design.
1900 har gummit ersatt annat material som tyg och ben på sugdelen.
1975 lanseras först nappen med knopp istället för ring för att förhindra strypolyckor.
1991 beslutar Europeiska standardiseringskommittén att alla nappar måste vara försedda med lufthål. Det ska hindra barnet från att kvävas om skölden hamnar i munnen.
Källa: Vi Föräldrar/"History of Pacifiers and pacifier use" av Peter P W Weiss
Ibland kan det vara svårt att komma till ro även med en napp. Kolla in Ida.
