Hemmavid. Alltid med en eftertänksam känslostämning. Minnena och arvet.
Påtagligare sedan man blev trebarnspappa. Extra kännbart när jag läser Bruce Springsteens självbiografi "Born to run". Bossen minns så mycket i detalj. Han analyserar så grundligt hur det format honom. Samtidigt väcker det mina barndomsminnen till liv.
Hur hade jag det? Hur ska ge det till mina barn? Men framförallt vad ska jag inte ge dem?
Just nu med kärvt arbetsklimat i tidningsvärlden och stora funderingar på att flytta hem igen.
Därför är känsloläget dessa dagar i Dalarna alltid nostalgiskt rannsakande och med nutida föreställningar om hur det skulle kunna vara att bo här med familjen.
Ett annat liv. Ett mer naturnära leverne. Samtidigt som bilen blir mer central.
Ett billigare liv. Samtidigt som lönen går ner men huset och tomten blir större.
Men också ett liv ständigt påmind om varför jag sprang härifrån i tjugoårsåldern.
Nu är nu - då är då. Men någonstans består de eviga grubblerierna och en märklig rotlöshet. Kanske jag också är Born to run?
- Posted using BlogPress from my iPhone
