onsdag 29 mars 2017

Klok nog för det förflutna?

Har konstiga dagdrömmar i mitt morgonpasstöcken. Funderar på en tidsresa och hur jag skulle kunna vara den civilisation jag besöker till gagn. Säg att jag for tillbaka med en tidskapsel till 1750-talet. Skulle jag tomhänt (utan iphone) kunna föra utvecklingen vidare med mina kunskaper från framtiden?
Alltså bistå med idéer och innovationer för dåtiden som för oss i dag är självklara. Som en osthyvel? Eller ett armbandsur?
Skulle jag kunna förklara ström, bygga cyklar, maskiner bara på det jag vet nu som modern människa?
Funderar åt en kompis förmodar jag. En kompis som är osäker på sin egen händighet och därför dagdrömmer.
Vad tror ni? Skulle man kunna bli 1700-talets Einstein? Hyllad för mina uppfinningar och visioner? Eller kommer jag ses som en galenpanna då jag bevisligen inte kan förverkliga något av det man påstås ha i framtiden? Snacka går ju...
Någon som har en biljett till år 1715? Hur skulle det gå tror ni?


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 26 mars 2017

Pappalyftet





Ens främsta tillgång.




- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 14 mars 2017

När vattnet är som dödligast





När man är sjuk hinner man läsa. Och vad passar en bättre än läsning om hur allt kunde vara värre. En damm skulle kunna brista och svepa bort allt på några sekunder.
Så är scenariot i Mikael Niemis "Fallvatten" från 2012. En katastrofroman som utspelar sig i Norrland. Om hur en damm i Luleälven efter idogt regnande till slut rämnar och en grå vägg av enorma krafter sveper med sig allt i dess väg ner mot Luleå.
Boken går i ett rasande tempo redan från början då inte ens en trimmad Saab kan köra ifrån vattenmassorna.
Vi får möta några norrlänningar och deras traumatiska och desperata möte med älven som växt till proportioner som ingen vågat drömma om.
Katastrofen blir med Niemis penna ömsom poetiskt skriven ömsom kallt, krasst och dödligt konstaterande.
Tankar om hur man själv skulle hantera en monumental katastrof väcks och funderingar hur djurlikt överlevande en människa blir på både gott och ont, tyvärr mest av ondo då den förmodligen lockar fram våra mest elaka och fegaste sidor.
Med en katastrofroman vill nog jag bottna mer i detalj vad faktiskt en rämnande damm i Norrland skulle innebära. Mer fakta. Mer hur media skulle rapportera den.
Nu blir katastrofen mer en fin skildring om hur några människor hanterar den och en annalkande död. Fint så, visst. Men för mig skulle den bli än mer verklig och skräckinjagande med faktum.
Men det räcker långt nu under min hosta och förkylning att tacksamt notera att "allt kunde vara värre".
Det är en fascinerande läsning i actiontempo som borde filmatiseras den dag när katastrofgenren åter faller över oss.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hockeykultur på djupet




Småstadsskildringar ligger alltid nära mitt hjärta. Förmodligen igenkänningsfaktorn från ens egen uppväxt.
I Fredrik Backmans roman "Björnstad" definitivt. Här finns jantelagen, vi mot dem och framför allt ishockeyn. Sporten som kan förena alla, hela bygden, bakom laget.
I "Björnstad" följer vi några pojkar och flickors drömmar, deras föräldrar och allt som sammanfaller med hjärtat i tillvaron - ishockeyklubben. Men vad händer om någon traumatiskt skakar klubben. Ett brott. Håller man fortfarande ihop?
Backman vässar om pennan till en allvarligare roman, den första delen i en serie, och den är gripande, omtumlande och lämnar eftertanke. Den är bra även utan Backmans karaktäristiska humor.
Ett djup utan roliga toppar som "En man som heter Ove" hade.
Hockeyskildringarna är inget för gamla Buster-läsare. Men känslan för sporten och klubben i ens hjärta går att känna igen.
Och om du inte vet hur en puck låter mot ett plank lär du dig det bokstavligen från sida ett.


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 13 mars 2017

Fel låt var rätt




Fel låt vann. Säger många. Säger folket.
Men spelreglerna ska följas. Och mycket riktigt blev det den jämna final vi förutspådde och med internationella jurygrupperna som avgörande faktor.
Sedan kan man tycka att det är trist att folkets tredje val vinner Melodifestivalen.
Jag kan tycka att folket borde vara enhällig. Att den borde vara allsmäktig. Men då försvinner lite av tv-dramatiken med juryrösterna. För visst var det spännande i lördags.
Nano var bäst. Men Robin Bengtsson var också bra. Och det var fyra värdiga vinnare till. Så jämn var finalen.
Så fel låt vann inte.

PS: Slopa tolv låtar i finalen. Alldeles för mycket. Bättre med åtta eller tio.
PS2: Slopa Andra chansen. Slopa några deltävlingar. Ha två semifinaler i stället.
PS3: Om Loreen var för "arty" för mello så släpp loss mayhem nästa år. Typ som i Estland 2013. Whoah!


- Posted using BlogPress from my iPhone