fredag 15 december 2017

Spårat in en skidpodd

Igenkänningen är stor. Men många tips även för mig.
”Vasaloppet lagom” är en inspirerande podd för dig som funderar på Vasaloppet.
Rekommenderas.
Tur att det är på lagom nivå. Hade podden hållit elitmotions nivå så kanske jag blivit avskräckt.
Nu ler jag. Känner igen mig. Och blir sugen.
För i och med att jag har en sabbatsvinter har jag legat rätt lågt på sistone. Inte mycket rullskidor. Lite stakmaskin.
Men podden ger mig lust att ta en tur i helgen. Så där lite lagom bara.




- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 9 december 2017

Så mycket kan vi det nu

Ingen relation alls till Sven-Ingvars. Ingen alls.
Därför blev sista ”Så mycket bättre” en intressant historielektion. Men skolgång en lördag klingar illa.
Jag hade hellre blivit svept iväg rusigt av någon som berör mig. Det blev inte så.
Någonstans signifikativt för hela säsongen som öppnade starkt men sedan inte motsvarat mina högt ställda förväntningar. Tyvärr.
Och jag stirrar mig ju blind på tolkningarna som ni vet här på bloggen. Men den måste ju synka med helheten. Gästernas historier. Deras utflykter. Deras personligheter.
Men mest i den där fantastiska omskakande känslostormande nytolkningen.
Någonstans har det bara landat i ett lagomt stort leende eller hyfsat stor tår på kinden. Kanske är ”Så mycket bättre”-tarmen mättad för mig. Kanske formatet behöver skakas om i grunden.
Alla inblandade kan det här nu. Det blir för utstuderat. Av artisterna. Av mig.
”Så mycket bättre” kan inte tolka sig själv ännu en säsong utan något riktigt dramatiskt eller formatomtumlande. Vi får väl se.

Bäst i kväll. Jämnt skägg. Men han med stora ballen gjorde gospel av ”Säg inte nej”. Uno blev därmed årets numero uno. Grattis till ”Så mycket bättre”-vinsten.

Slutställning: Uno Svenningson 3, Anders Wendin 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 6 december 2017

Sansat finskt firande




Hyvä DN! Genialt!
Får frågor på jobbet hur jag ska fira Finland 100 år i dag på självständighetsdagen. Jag firar finskt. Alltså inte något speciellt alls.
Inte något blåvitt på mig, inga medhavda karelska piroger och ingen sång av Dingo.
Möjligen någon extra tweet eller statusuppdatering på Facebook samt detta inlägg.
Men jag bär med mig det i kroppen i stället. I blodet. Det finska arvet.
Onnea Suomi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 5 december 2017

Tuff hockeyskildring





Miljön är fantastisk. Personerna intressanta. Storyn gripande.
Men några av karaktärerna är för yxigt huggna. Blir överdrivet karaktärsdrivna. Främst den kvinnliga hockeytränare vars kalla stolpiga drag känns som en robot.
Likadant är det med vissa ”one liners” som gör ”Vi mot er” lite onödigt bombastisk med sina ställningstaganden.
Samtidigt är det spännande skildring i en hockeystad präglad av våld, hat, död och tystnadskultur. Men också hopp om något bättre som om du inte själv kan nå så är man där för en annan. Man ska inte vika sig för möjligheterna om du har chansen att bli något.
Uppföljaren till ”Björnstad” går i Fredrik Backmans friska anda med välformulerade meningar, känslor, tankeställare och en hel del igenkännande från en vardag i småstaden.
Det är så väl rolig som tankeväckande läsning.
Och ja, jag ser fram mot ännu en roman om Björnstad.


- Posted using BlogPress from my iPhone

lördag 2 december 2017

Unos charmiga punksång

Uno goes trallig lättpunk. Då svänger det.
Omedelbart, charmigt och med skön attityd. Det här blir en radiohit.
Sjung med i ”Ingen är som jag” och få alla med dålig självkänsla att lyfta sig med ett leende.
Då har alla tolkat färdigt. Förutom ett hyllningsprogram till Sven-Erik Magnusson.
Så vi slutsummerar efter den.

Men nu är ställningen: Anders Wendin 2, Uno Svenningson 2, Sabina Dbumba 1, Tomas Andersson Wij 1, Icona Pop 1.


- Posted using BlogPress from my iPhone