Årets album 2019

Dags att även summera årets album trots att det är en diffus företeelse. Men nåja mest för gammal traditions skull och en viss förekomst av fortfarande ha albumlyssning i lurarna.

Mycket kvinnor här också. I mina öron är ni bara bäst. ​

​

​

1. Det bästa kanske inte hänt än - Molly Sandén​

Tänk att de djupaste och sorgligaste skilsmässoplattorna kan avge de vackraste tonerna. Måste vara hjärtesorgen och de ärliga känslorna som gör grejen. Molly är personlig, sansad och mogen trots lusten att skrika ut om sitt krossade hjärtat. Men skivan är också så sjukt snyggt proddad. Så nutida. Given årsetta.​

2. When we all fall asleep - where do we go? - Billie Eilish​

Banar ny väg i musikvärlden helt på egen hand. Inget är likt 17-åriga Billie. Hon bryter mot oskrivna lagar, blandar och ger efter eget tycke utan att bry sig vad samtiden tycker. Det är mörkt men går att sjunga till. En superstjärna.​

3. Helig moder - Silvana Imam​

Få får mig att lyssna på tung svensk hiphop som Silvana Imam. Hon är något mer, exklusivt, spännande, kontroversiellt och lyxigt på samma gång. På tredje albumet vågar hon sjunga, vara lite mer hittig utan att kännas smal och egen. ​

4. Father of the bride - Vampire Weekend​

En aning för lång. Komprimerad så är plattan ett lekfullt mästerverk. Det är en kakbuffé av olika smaker som gott kunde skalats ner till mormors tre små delikatesser. Men det lämnar en söt smak av gott popverk från New York.​

5. Lover - Taylor Swift​

Tillbaka till snäll pop så visar Taylor var skåpet ska stå. Det är klockrena melodier som skruvats ihop som den enklaste Ikea-möbel. Enkelt men effektivt hantverk - undrar hur länge det håller?​

6. Utopi - Maxida Märak​

Borde få större uppmärksamhet för sin träffsäkra hiphoppop. Maxida både rappar och sjunger som en stenhård betongälva från Lappland. Det må vara enkelt men det når fram.​

7. Western stars - Bruce Springsteen​

Bossen hittar tillbaka. Med ett konceptalbum om de forna drömmarna om västern. Melodierna är vackra och passar när vardagen slår till ro runt lägerelden.​

8. Late night feelings - Mark Ronson​

Mark med vänner leverar bilåkarmusik för mörka nätter i helljus med ömtåliga drömmar om något nytt efter hjärtekrossen. Den brittiske plattvändaren letar i retrobackarna och ger oss nya hopp.​

9. Thank u next - Ariana Grande​

Fortsätter positionera sig som en av de största. Fjärde albumet har mer botten än hitsen kan ge sken av. Mer på det personliga planet är förra skivans mer universella rannsakan.​

10. Bort bort bort - Joel Alme​

Som en dagbok plöjer Joel genom sitt förflutna med dunkla historier om utanförskap och bli kallad "sopan från Linné". Det är vackra melodier om trasiga förhållanden men texter som håller samman och gör att man inte kan låta bli att ge Joel all uppmärksamhet som han förtjänar.​

Här är listan på Spotify med några bubblare.

Bästa låtarna under 2019

Då var det dags. Igen. Jag ska lista årets bästa låtar ur en högst personlig vinkel.

Som vanligt mycket kvinnliga artister. Mycket pop. Men också en del rock som slår sig in på listan.

Jag berättar här om de tio bästa. Resten av listan finns på Spotify.

1. Higher love - Kygo & Whitney Houston

Vem hade trott att Whitney skulle toppa en lista 2019? Och med en cover på Steve Winwood. Men så är fallet om en norsk dj får familjen Houstons tillåtelse att damma av en gammal inspelning och hotta upp den med moderna tongångar. Så bra.

2. Sweettalk my heart - Tove Lo

Svenska Tove Lo har ett smärtsamt skön underton i denna kärlekstörstande låt.

3. Mother´s daughter - Miley Cyrus

Vet inte om det ska ses som en hyllning till mamma. Men låten är tung pop, texten är rebellisk och grym.

4. Hög – Darin

Sommarplågan. Den här roterade hårt på mina listor. Blev rent av hög av den.

5. Old town road – Lil Nas X, Billy Ray Cyrus

Ännu en Cyrus. Nu pappa Billy Ray som poppar upp som gubben i lådan på denna countryraphit.

6. Soldi – Mahmood

Årets bästa Eurovisionlåt. Italien skulle ha vunnit tävlingen.

7. It won´t always be like this – Inhaler

Bonos son Elijah är arvtagaren som smyger fram trots att här finns större potential. Kanske inte i U2-klass men i alla fall lovande.

8. Bad guy – Billie Eilish

Ingen låter som Eilish. Och Bad guy är ju som hennes signum. Annorlunda, nytänkande, lekfull och tung.

9. Vargen – Stiko Per Larsson

Dalmasen fick till det när han vände blicken mot skogen och fann Vargen. Skulle kunna bli en landskapshymn för Dalarna. Hungrig på mer.

10. Det bästa kanske inte hänt än – Molly Sandén

Etablerar sig som en av de bästa och viktigaste svenska sångerskorna och låtskrivarna. Personligt och ärligt samt så snyggt proddat. Det bästa kanske inte har hänt Molly än.

Broder Sten firar 50

Firar min bror Sten som fyller 50. Vi har överraskat honom. Kidnappat honom i Vännäs och dragit till hans fjällstuga i Marsliden.
Här är fint. Lugnt, fridfullt och friskt. Vi fjällvandrar, äter god mat och dryck. Badar bastu och tar ett dopp i bäcken. Vattnet är kallt men så rent.

Den solitära träningsfilosofin

För feg för intervaller. För feg för att konkurrera.
Jag är en duktigt lat motionär.
Jag springer mina mil. Stakar mina två. Cyklar nästan dagligen. Men får jag puls? Näeh!
Vet hemligheten. Måste pulsträna om jag vill nå resultat på riktigt. Det vet jag. Men drar mig för det. Jag vill sega mig ut och träna. Måttfull och balanserad. Ändå har jag stentuffa mål som att klara av Vasaloppet under sex timmar. Men inser var bromsklossen sitter.
Tränar nästan alltid ensam. Förutom innebandy på söndagarna. Vore ju konstigt att stå där med klubba och boll helt solo. Innebandymatcherna med gubbarna ger mig hög puls. Gott så.
Men styrketräningen genomför jag själv. Har vissa måttstockar på vad jag klarat av tidigare på till exempel bänkpress. Vet dock att med en PT eller träningskompis kommer jag att kunna pressa mig ytterligare ett antal svettiga kilon extra.
Men jag lyfter skrot ensam. Alltid gjort. Bäst så. Jobbigt vara två.
Löptränar gör jag ensam. Utan intervaller. Drar mig för att ösa på. Springer min mil i lagom tempo och är nöjd så. Miltiderna ligger stabilt kvar med ett litet tapp år för år. Men om jag skulle lägga in intervallpass vet jag att tiderna blir bättre igen. Men jag orkar inte. Är för lat och bekväm.
Skidtränar alltid ensam. Det händer att jag frågar eller får frågan om att köra ihop. Är okej med det. Men gillar inte konkurrensen. Jämföra om man håller samma tempo. Tuppfajtas. Fastän jag vet att vi tillsammans kan sporra varandra till ett bra pass. Näe jag väljer ensamvargens slit. Utan intervaller.
Borde gå med i rullskidklubb och få strukturerade pass. Men törs inte. Är slö och hittar på ursäkter.
Jag är ju inte lat om man tittar på mängden träning eller den sträcka jag tillryggalägger varje vecka på cykel, löpning, rullskidor och innebandy samt ett styrketräningspass.
"Kan själv" tänker jag som ett envist barn i trotsåldern.
Kommer jag klara tidsmålet under sex timmar? Ja, det om något triggar mig likt en sparringpartner att få lite puls i spåren. Om det är tillräckligt återstår att se, kompis.

Sommaren i bilder

Härlig avslappnad sommar. Här ett urval bilder på vad vi gjort hemma och på resa. Och än är inte sommaren över. Underbar semester.

Kämpa för konditionen

Flottsbrobacken fem gånger. Med stavar🏃🏻‍♀️

Bra träning, svarar direkt. Sjukt jobbigt.

Har problem hitta motivation. Kämpar.

Försöker variera för att hitta tillbaka det riktig flowet. Ömsom rullskidor, boxning, löpning och nu sugen på lite cykel.

Hur gör du i sommar?

Ölen har duggat tätt under semestern. Det känns. Men den ska få halsas. Livet liksom. Men min slogan är ju fortfarande ”spring för öl”.

Vinylen och kärleken

Nålen på skivan. En underbar hyllning till vinylen och kärleken. Min sommarläsning har gett mig musikupplevelser av rang.
Detta tack vare ”Frank, kärleken och skivbutiken” av Rachel Joyce (som också skrivit den fina ”Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd”).
Det är fantastisk svängig kärlekshistoria mellan Frank och Ilse, om hur musik förenar och berör. Musiken som det berättas om går att lyssna på med en tillhörande Spotifylista vilket tar läsningen till en ny nivå. Jag kan tänka mig romanen som en perfekt ljudbok om bara musiken fick läggas till. Eller som ett klockrent sommarprat i radion.
Boken får en att vilja damma av sin vinyl och plocka fram skivspelaren igen. Att spela upp sina gamla godingar för barnen och berätta en anekdot om hur musiken berörde mig som ung. Kanske om ett flammande kärleksrus. Den effekten har den.

Knock på säcken

Min förstfödda har fått boxningssäck. Pappan får slå av sig. 

Är fotbollen för alla?

Är fotbollen fortfarande homofobisk och ojämställd? Under Hudik Cup i helgen överhörde jag unga pojkar vid några tillfällen säga "är du bög eller?" "du är väl ingen bög?" och så vidare. En väldigt grabbig jargong där förmodligen ingen vågade vara gay eller ta ställning för det.
En av våra flickor missade tacka en motståndarspelare efter match och blir kallad "horunge".
På anslagstavlan i gymnasieskolan där flera lag var förlagda under turneringen har någon lagt om plastbokstäverna med texten "gay porn masters". Med de få bokstäver som fanns tyder på viss intelligens ändå. Men ingen närmare eftertanke. Roligt och häftigt tyckte man uppenbarligen och det bästa man kunde komma på.
Jag har hört ledare i min klubb säga till sina flicklag "har ni syjunta där borta?" när det pratats för mycket. Vilken generationen tilltalar de egentligen och vilken tidsanda lever de i eftersom dagens tjejer knappt vet hur man syr.
Har också hört någon ledare ropa "släpp handväskan" åt tjejer som enligt tränaren spelat för slött. Var är genustänket?
Flera tråkiga sidor av fotbollen som vi måste jobba bort.
Sedan finns den andra sidan där jag och tjejerna i dotterns lag har en fantastisk sammanhållning och laganda utan trakasserier eller homofobiska uttryck. Men man blir ledsen när det poppar upp så chockerande tydligt. Har vi inte kommit längre trots allt?

Tillägg: Vi ledare i Stuvsta agerade i fallet "horunge". Detta var oacceptabelt. Vi tog genast kontakt med motståndartränaren. "Suck" sade han. Det hade tydligen varit incidenter med spelaren förut. Han tackade oss. Viktig att vi alla reagerar. Annars blir det här normalitet och problemet än större. 

Bloggtrött

Den här bloggen blir tyvärr inte lika uppdaterad och fyllig som tidigare. Blogger går inte att logga in på mer än i webbläsaren Firefox. Dessutom kan man i mobilappen varken ladda upp bild eller film, bara text.
Därför dör motivationen och lusten.
Bara så att ni vet. Jag vet. Trist.

Åldersnaiva jag

Jag är lite åldersnaiv. Tycker det är helt okej att bli äldre. Jag växer med åldern.
Men i bland dippar man givetvis. Tycker det är pest att bli äldre.
Särskilt fysiskt. När krämporna kommer och man inte kan göra saker som man lätt kunde för tjugo år sedan. När man får en gubbvad. Eller hälsenan säger ifrån.
Jag har varit befriad länge och väl från skador. Men nu kommer de krypande allt närmare. Krampar i ben gör jag jämt och ständigt. Det är vardag.
Slutar med korpfotboll i år. Huvudet är med men inte fötter och ben.
Det är tråkigt.
Men mentalt är jag 25. Kanske 20. Alltid varit. Lite barnslig, äventyrlig och busig. Barnen tycker jag är pinsam. Jag och deras kompisar tycker det är kul. Allt är väl som det ska vara.
Man blir bara äldre.
Utseendet är inget jag bryr mig. Tycker alla andra åldras. Men pang så ser man en "dålig" bild av sig själv med gubbvarning och inser att det gäller även mig. Lite dipp då. Men åldrandet och döden är inget man kan göra något åt så varför älta det? Bara lev. Naivt.

JUST NU: Vi är live men inte där

Senaste åren har åtminstone vi på TT Nyhetsbyrån haft en sådan otrolig livehysteri. Allting ska direktsändas.

Från utdelning av någon suspekt utredning eller någon företagsstämma. Allt är efterfrågat förstår jag. Tidningarna vill ha dem.

Vi gör minst en till två direktsändningar om dagen.

Men det är ju så förbannat tråkig tv. En fast bild på en gubbe, oftast män ja, som ofiltrerat mässar sina budskap.

När det gäller politik så kommer bara ena sidan till tals. Jag har varit på presskonferenser där journalister ropat ”men kom till saken” efter att predikanten läst upp hela partiets valplattform och annan propaganda oemotsagd i en halvtimme. Allt vi ville veta var hur partiet ställer sig i en specifik fråga.

För här är faran.

Andra sidan kommer inte till tals förrän någon timme senare kanske i en egen livesädning. Den direktsändning som var först blir ensidig. Och den presskonferens som oppositionen startar upp senare kanske ses bara av deras anhängare. Och så står de där i varsin skyttegrav och skjuter på varann. Lever i varsin bubbla.

Visst kan vi journalister ställa kritiska frågor på plats under tiden då det är öppet för frågor eller på den efterföljande stunden med enskilda intervjuer.

Men i livesändningen ska vi helst inte gå andra sidans ärenden med frågor som ”oppositionen lär ju tycka att det här är åt skogen” eller ”det finns de som säger att…”

Hur löser man problemet med ensidiga livesändningar? Kanske arrangören kan släppa in motståndarna i ringen? Som får svara direkt efter anförandet. Eller lägga pressträffen på en helt oberoende organisatör? 

Skulle bli bäst för alla parter.

Gudskelov så har det ännu inte skett något vitt omtalat kuppförsök under dessa direktsändningar. Tänk vilket ypperligt tillfälle att få ut sitt budskap innan någon hinner strypa sändningen eller bli nedbrottad av vakter. Vill verkligen inte uppmuntra till det men att det inte sker oftare är ett mirakel. När såg vi en naken rumpa senast? Eller tårta?

Låt oss slippa.

Rent hantverksmässigt blir jag som videofotograf helt bakbunden av direktsändningar. Åtminstone så länge jag har en kamera. För den direktsändande kameran ska ju ligga fast mot podiet med ett fast utsnitt a lá Roy Andersson.

Så det är svårt att få med sig klippbilder från livesändningar för det redigerade inslag man tänkt göra. 

Visst kan vi släpa med oss två kamerautrustningar. En separat kamera för klippbilder. Men det blir slit och släp. Tungt. Särskilt om vi ska göra det dagligen.

Det är inte heller säkert att du kan lämna den direktsändande kameran för att det är olidligt trångt i lokalen. Eller så bevakar man kanske en osedvanligt livaktig presskonferens med flera personer och skärmar som kräver åkningar, inzoomningar och panoreringar.

Jag löser det ibland med att ta actionkameran Gopro med mig. Den är liten och lätt. Det finns en gyrohållare som heter Karma Grip som ger en snygga åkningar. Nackdelen är att det inte går att zooma med Gopro.

Som nyhetsjunkie gillar jag generellt att titta på direktsändningar. När det handlar om breaking news eller blåljussändningar.

Men det värsta är när jag får en notis i mobilen med livesändning från till exempel en storbrand i Södertälje. Jag klickar för att se bilder från platsen.

I stället får jag se en nyhetsuppläsare i en studio i Stockholm som läser på en laptop vad som sägs i sociala medier eller vad andra journalister skriver om branden.

Va? Jag vill ju se bilder från branden. Det var ju därför jag klickade från början.

Likadant på de andra notiserna för andra mediabolag. Ingen är där.

Nyhetsuppläsaren läser från sin skärm det jag redan ser på Twitter.

Alla gör också en Google Earth-åksjuk åkning från rymden ner mot Södertälje. Jo tack, jag vet var staden ligger.

Går till nästa livesändning. Där säger man att ”de har ett kamerateam på väg till platsen”. MEN jag vill ju fortfarande se bilder på fucking branden! Varför drog ni i gång en livesändning om ni inte ens är där?

Klickar vidare.

Där säger man ”att vi är på väg till platsen för branden men våra utsända sitter just nu fast i trafiken i Skanstull”.

MEN jag klickade inte på er livesändning för att se hur ni tar er till platsen och allt vad det innebär! GE MIG LIVEBILDER FRÅN BRANDEN!

Nu är jag skogstokig. En syn värdig en underhållande livesändning bara den.

Men ni fattar. Snälla sänd live när ni är på plats. Eller kalla era direktsända resor till platsen för… ”uppsnack”.