fredag 29 september 2017

Rull med tillskott




Här laddas det för rullskidor i nio mil. Köpt två par nya spetsar. Lite tillskott.
Nu ska det rullas.



Åker i shorts. Ser ut som helt okej väder i Värmland. Så var det det där med vinden i morgon.
Sägs att det alltid blåser upp mot Klarälvsdalen. Alltså motvind. Men då är jag mentalt förberedd.
Och sola ska väl skina lagom till målgången i Karlstad?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bra drag i gruvlig historia





Skräckroman kanske är mitt nya kall. Min andra rysare på rad nu.
Och skräcken underhåller mig. Faktiskt.
Om Mats Strandbergs "Hemmet" också var en bra ålderdomsskildring så är Markus Skölds "Kalldrag" också en bra samhällsskildring. Den handlar om en Stockholmsfamilj som flyttar hem till bruksorten.
Här känner alla alla och snacket på byn går snabbare än du hinner säga "har du hört att...". Extra utsatt blir Therese vars man fått det krävande chefsansvaret att vända utvecklingen för ortens stålverk. Hon försöker hitta sig själv en mening med tillvaron på landsbygden. Allt ser bra till en början bra ut.
Huset dit de flyttar med sin dotter har potential. Tills hon börjar se och höra saker. De leder henne till ett gammalt gruvhål som gömmer en tragiskt historia som invånarna försöker glömma.
Therese finner dock mening i att utforska hemligheten.
Det blir ett grävande som kantas av oförklarlig död, naturväsen och ondska. Ska hon lita på sina sinnen?
Mycket bra läsning om du förlitar dig på mina intryck.



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 27 september 2017

Rullväder





Lördagens väder i Karlstad. Optimalt. Bara hoppas på medvind. I nio mil mellan Hagfors och Karlstad.
Sola skiner...


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 24 september 2017

Se det rullar


YouTube Video

Förkylningen har nästan släppt. Lät det rulla lite i dag. En mil bara för att hitta känslan.
Nästa helg måste det gå. Inte orolig. Bara lite småstressad. Kunde ju har varit en bättre uppladdning än sänkt av förkylning i en vecka.
Nio mil på rullskidor. Kanske är jag lite för naiv. Även utan förkylning har jag kanske tagit lite för lätt på det.
Men det går. Lite pannben. Och rull så.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Dubbel fotbollssuccé




Första matchen. Fanny belönad med gröna kortet och Ida målskytt. Vilka debutanter!
Faktiskt på årsdagen när storesyrran Elsa gjorde gotbollscomeback efter tennisåren och fick ett grönt kort.
Kortet tilldelas inte nödvändigtvis den som är bäst utan den som kör juste, stöttar och är en bra lagkamrat.
Matchen slutade oavgjort. Mötet med Hammarby var spännande in till slutet. Riktigt kul att se.
Stolta föräldrar och storasyster bidrog till fin stämning.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 19 september 2017

En tyrann i klassen




En bild säger mer än tusen ord. Ett klassfoto som en gammal klasskamrat på Facebook lade ut i somras. Sände genast ut kalla kårar.
Min barndom. Min skolångest. Förstörd av en tyrann i klassen.
Jag står längst ner till höger. Liten, ängslig och blyg. Måste vara en bild från förstaklass i Munkboskolan i Smedjebacken.

Observera den lilla killen längst upp i mitten. Hoppas bilden håller i kvalité att dra upp. Annars lyssna till min berättelse. Det är Lill-Peter. Klassens envåldshärskare.
Han visar finger snett bakom Annas rygg. Den gick igenom den tidens klassfotocensur. Dock signifikativt för den lille diktatorn.
Bredvid honom till höger står Teuvo och tittar på fingret. Vad gör han, undrar han.

Lill-Peter var en liten tuff kille som höll en klass i sitt grepp. Det genom hot, manipulering och mobbning. Han körde ett maktspel och visste vilka strängar man skulle spela på. Särskilt om man var en liten osäker pojke. Men han hade också stora killar, som Keimo som står till vänster, som jämbördig och respektingivande kompis.

Knappt någon vågade säga emot Lill-Peter. Jag var skör. Det räckte med att han klappade mig hårt på ryggen för att jag skulle börja gråta. Jag var rädd för honom. Även vi andra pojkar i klassen. Tjejerna kunde säkert säga ifrån.
Fröken samlade föräldrar till flera möten och samtal enkom om problemet Lill-Peter. Det blev kanske lugnare för stunden men det fortsatte upp till mellanstadiet. Inte mycket hjälpte.

Minns en gång i lågstadiet hur Lill-Peter tvingat mig att leka med honom efter skolan. Motvilligt ställde följde jag med honom. Han lyckades alltid spela på ens samvete. Få en att känna sig skyldig och taskig.
Nåja. Vi lekte på våra cyklar. Han ville skjutsa mig nedför en brant backe. Jag var livrädd men satte mig bakom på hans limpsadel (sånt som fanns på 80-talet - en lång cykelsadel - ascoolt). Vi började rulla nedför. Jag höll krampaktigt fast runt hans midja. Hårt och framåtlutande eftersom backen var brant. Det fick Lill-Peter att tappa balansen och vingla. Vi föll i backen. Jag ramlade över hans rygg och låg på honom medans han gled och skrapade upp mage och haka mot asfalten. Blodigt slutade vår lek. Men jag hade inte en skråma.
Dagen efter var det skoldag. Han kom till plugget omplåstrad. Ett stort plåster över hakan. Han drog upp tröjan och visade skrapsåren på magen. Jag kände lite revansch. Där fick han.
Men jag lät honom hållas när han berättade för killarna. Någonstans var det ju lite coolt också att dela denna händelse med klassens tuffaste kille även om jag hatade honom.

Ett annat minne är från mellanstadiet. Vi sitter i omklädningsrummet. Dags för gympa. Lill-Peter har glömt sina gympaskor i klassrummet. Han spänner ögonen i mig och säger åt mig att hämta dem.
Vet inte om det är på grund av lathet eller för att jag en gångs skull bestämmer mig för att säga ifrån som jag svarar nej. Genast börjar han med samvetsspelet. Poängterar gång på gång vilken taskig kompis man är. Att man är ojuste. Trackar en ner i dojorna.
Men jag står på mig. Ser ledsen ut men bestämd. "Du får hämta dem själv".
Revansch igen. Fasiken vad jag växte. Den lilla pojken kunde stå upp.

Med Lill-Peter kunde det smälla på ska ni veta. På en friidrottsdag på Hagvallen där vi tävlade mot andra skolor i Smedjebacken small det till. Vi brukade avrunda dagen med att klasserna sprang runt på löparbanorna med banderoller och hejarramsor. Folkligt och festligt.
Men Lill-Peter konfronterar en främling från en annan skola och sopar på killen en käftsmäll så att en tand ryker. Alla var i chock inför den blödande pojken.
Och så pinsamt för vår fröken som ilsket drar iväg med vår våldsmakare hårt i armen. Han måste ha gett även henne många sömnlösa nätter.

I mellanstadiet fick några av oss killar en dag nog av honom. Vi skulle tillsammans "spöa honom" på rasten. Men ryktet nådde Lill-Peter på något sätt. Han hade på rasten mobiliserat hans äldre kusin som livvakt. Slagsmålet ställdes in.

Lösningen blev till slut att han fick byta klass. På vems initiativ vet jag inte. Läraren, föräldrar eller rektor? Efter det blev vår klass hel igen. För i övrigt var skolan bra. Vi var en bra klass med god sammanhållning trots allt. Kanske en grund till av vi överlevde en tyrann.
Den bästa klass vår fröken någonsin haft så hon med tårar i ögonen när vi slutade sexan. Men så säger väl alla lärare.

Dessa minnen väckte skolfotot i somras. Ville skriva ner känslorna som jag minns dem. Jag hyser inget agg mot honom i dag. Vill bara berätta hur jag upplevde det.
Jag hoppas det gått bra för honom i livet. Att han funnit ro i sig själv. Snacket genom åren skvallrar om ett kriminellt leverne, sjömansliv och numera en stadgad tillvaro. Sägs det. Hoppas det som sagt för hans skull.

Mina skolerfarenheter berättar jag för mina barn. De är väldigt nyfikna på den där elaka pojken. Jag försöker berätta så att de kan relatera det till dem själva. Att tänka på hur de och andra beter sig. Se om någon far illa. Våga säga emot. Och hjälpa till när de ser någon utsatt på skolgården. Mycket sånt missar man som barn. Om man nu inte sår ett frö till eftertanke. Hoppas det.
Kunde stora starka pappa råka ut för det så kan vem som helst. Öppna ögonen.

Lill-Peters mobbning har fått mig att alltid stå upp för de utsatta, yngre och svaga. Att reagera starkt på orättvisor. Tackar för det.

Jag kommenterade fotot på Facebook i somras. Skrev "Ser ni Lill-Petters finger?". Skrev felaktigt "Petter". Snart kom ett svar: "Lill-Peter om jag får be" följt av en smiley.
En liten rysning när jag såg att avsändaren var Lill-Peter. Men den lilla passningen tar jag med ett stort självsäkert leende i dag. En freudiansk revansch.
För 39 år sedan hade jag darrat och börjat gråta.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Rullstopp





Inte optimalt. En och en halv vecka kvar till Klarälvsloppet. Och jag är sänkt av en förkylningspropp.
Inte bra.
Stressande.
Men jag slår av allt. Vilar mig i form och hoppas driva ut det onda till helgen. Då ska det gå ändå.
Rullar gör det ju alltid. Så även i nio mil.




- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 18 september 2017

Ålderdomsskräck




Medans "Färjan" var intensiv, skräckinjagande, blodig och splattermaxad så är Mats Strandbergs senaste skräckroman "Hemmet" en stillsam roddtur.
Här byggs långsamt skräcken upp. Inledningsvis mest som en dokumentär skildring av ålderdom och att vårdas på servicehem för dementa. Skrämmande bara det.
Vi får följa Joel som lämnar sin mamma Monika på hemmet. Med alla samvetskval. Utöver det börjar oförklarliga händelser genast på serviceinrättningen. Som drunknar i den vardagliga knasiga tillvaron med dementa. Långsamt kryper skräcken fram - en mental främling ser allt och hör allt.
Mer säger jag inte.
Läs om du törs.



- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 13 september 2017

Bromsa på rullskidor

På rullskidor får jag ofta nyfikna frågor. Den vanligaste är hur jag bromsar.
Finns inga. Bara att slänga sig i ett dike eller alltid planera alternativa flyktvägar inför kollision.
Eller söka upp proffsen på Youtube och lära sig av dem. Det här är den roligaste jag sett.


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 10 september 2017

Nyfunnen rullglädje

Därför rullar jag snabbare, stabilare och säkrare.


YouTube Video

- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 5 september 2017

Borg ett serveess på duken







Se filmen om Björn Borg. Jag ger den fem matchbollar.
Så snyggt gjort. Internationellt gångbar. Och spännande.
Trots att man vet utgången av Borgs femte Wimbledonfinal biter man på naglarna av spänning.
Filmen fokuserar inte bara på finalen och tennisen. Utan också vad som formade "iskalle" Borg och "superbraten" John McEnroe. Porträttlikt gestaltade av Sverrir Gudnadson och Shia LeBeouf.
Björn Borg som dök upp på gårdagens galapremiär av filmen sa att Sverrir är "skrämmande lik honom".
Han var även imponerad över tennisspelandet i filmen. Och då syftar han inte bara på sonen Leo som spelar honom som ung och som får vifta med gammalt träracket mot garageporten i Södertälje.
Sverrir sa till mig att han blivit "500 procent" bättre tennisspelare då han inte spelat tidigare. Sportsligt starkt jobbat.
Filmen är ett mästerverk. Som jag rekommenderar och tänker visa dottern i utbildningssyfte.


- Posted using BlogPress from my iPhone

söndag 3 september 2017

Första cykelloppet




Genomförde i dag mitt första cykellopp någonsin. Cyklade klockan sex i morse till loppet inne i stan.
Stockholm Bike är ett prestigelöst lopp utan tidtagning. Här samsas tanter med damsnurror, mountainbikeåkare och racercyklister i skön harmoni utan stress genom avstängda Stockholmgator. Fem sköna mil.
Efteråt serveras rejäl frukost vid Kungsträdgården.
Jag var inbjuden av kompisen Mattias. Vi snackade genom hela loppet oftast sida vid sida i behagligt tempo. Tog oss två timmar utan större ansträngning.
Det blev dock en episk start. Fem minuter före startskottet ropade speakern ut mitt namn. Tänkte först att nu har Mattias hittat på något bus eller så har arrangören lottat ut en elcykel till mig. Nej, någon hade hittat mitt körkort i startfållan. Fint så.
Men sammantaget ett anspråkslöst men ytterst trevligt lopp som rekommenderas.

YouTube Video

- Posted using BlogPress from my iPhone

fredag 1 september 2017

Irriterande gymkultur




Jag gillar att gå på gym. Missförstå mig inte. Men det finns saker jag stör mig på:

Det här med att folk tränar i trådsmala linnen på gym. Inte riktigt vän med din bröstvårta.

Det här med att folk rakar sig på gym. Inte riktigt vän med skäggstråna på toaletten.

Det här med menlös dunkadunka gymmusik. Inte riktigt vän med Scooter.

Det här med att man inte får kasta vatten i bastun. Inte riktigt vän med ljumma kommunala bastun.

Det här med att gym har kassavalvstunga dörrar. Inte riktigt vän med det efter träning.

Det här att man i gymet stönar högt likt en utlösning. Inte riktigt vän med det.

Det här med att man i offentliga duschar bredvid mig drar av en rejäl snytfräsare. Inte riktigt vän med det.

Annars bra.

Trevlig helg.


- Posted using BlogPress from my iPhone