Tänk dig ditt barn liggandes hjälplöst okontaktbar i bara blöjan utslagen på flygplansgolvet med tre läkare hängandes över sig. En mardröm.
Det hände vår Ida på flygresan ner till Kap Verde.
Vi hade mindre än en timme kvar till resmålet då jag tar över Ida från mammas till min famn då hon börjar skaka och andas osammanhängande. Som ett epileptisk anfall. Hon försvinner i mina armar. Panik.
Mamma ropar efter en doktor. En flygvärdinna leder mig fram i gången till en läkare ombord.
Hon säger genast "feberkramp, av med kläderna, ner på golvet".
Sedan ansluter en hjärtläkare och en ambulansjukvårdare som också finns ombord. Därefter utspelar sig bilden som inleder blogginlägget. Bilden som för alltid etsat sig fast i mitt minne.
Vår annars så levnadsglada energiknippe totalt utslagen. Blek. På golvet där vuxna kan trampa på henne.
Jag kan bara stå där men samtidigt vara trygg med otroligt vänliga och proffsiga människor som tar hand om mitt barn.
Men tankarna surrar. Tänk om jag förlorar henne. Här på flygplansgolvet.
Jag får höra att man diskuterat att gå ner på Kanarieöarna men att det ändå är närmast till Kap Verde. En ambulans beställs fram.
Man nyper henne emellanåt då hon verkar falla i dvala. En alvedon i rumpan får Ida att långsamt piggna till.
Hon börjar skrika, det finns hopp. Läkarna säger att allt ser bra ut. Bara en säkerhetskontroll på sjukhus.
Vi landar och kliver av ensamma hela familjen medans resten av planet ser oss kliva in i en ambulans. Det är varmt ute. Blåsigt. Men det känns som stormet lagt sig.
Ida tittar storögt på allt spektakel. Vi lämnar ifrån oss passen. Träffar reseguiden som lovar ta hand om bagage och möta upp oss på sjukan.
Det tar tio minuter dit. Allt är spartanskt. Lite rörigt. En läkare säger att hon mår bra, lite c-vitamin på recept. Vi får en sightseeing på byn när reseguiden tar med oss på taxituren till lokala apoteket. Medans vi väntar i bilen säger Ida "blomma" och pekar ut mot en gränd.
Glad och nyfiken igen. Som på bilden ovan. Lukta och känna. Alla sinnen med.
Hotellets läkare konstaterar halsinfektion och ordinerar i stället penicilin. Ida kämpar och blir bättre allt eftersom på semestern.
Men sedan insjuknar Elsa. Hostar och snörvlar och sover oroligt. Fannys kran rinner likaså. Vi är rena sjukstugan i några dagar men kan andå försiktigt varva med lite sol och bad.
Alltid på helspänn. Alltid någon som strejkar, snorar och gråter. Till det nya tider och rutiner i ett främmande land och klimat.
Först fjärde dagen lossnar det. Vi har semester. All inclusive på ett fyrstjärnigt hotell (Riu Karambua på Boavista) beläget direkt på stranden. Bamseklubb för Elsa. Inget annat än ett paradis för sol och bad.
Men bilden på Ida på flygplansgolvet dyker hela tiden upp.
Därför bävade vi för hemresan. Åtta timmar på flyg, packade som sillar på ett trångt plan. Men hem gick som rena drömmen. Kvälls- och nattflyg gjorde susen.
Hem åkte också samma vänliga läkare som så snabbt reagerade. Vi tackade dem än en gång. Och visade dem en glad och sprallig liten flicka som stod på egna ben på flygplansgolvet...
