DN:s kultursöndag publicerar i dag ett utdrag ur idéhistorikern och förre skidåkaren Sverker Sörlins bok "Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkning som lidelse". Här finns boken.
Intressant själslig läsning om en skidåkares väsen speciellt efter i dag då man lidit i Lida. För det var var ju så skönt att skida igen efter tre veckor. Man flög fram i fina spår, stakningen svarade på varje tag och man gled fram som en svävare.
Efter några kilometer kom väggen. Det tillstånd som nyss var i full extas och stärkt som en tjur var mer av en uppgiven kossa på väg till slakt. Det var så motigt. Kräkkänslor och blodsmak i munnen.
Det här är skidåkningens väsen. Den är så dubbel. Och har så tvära kast.
Jag skulle kunna beskriva min åkstil som man inom fotbollen kallar en "humörspelare". När man mår bra så flyter allt lätt på och man bara ger sig in i välbefinnande strömmens E4. För mig lite för hänfört och kanske över min egentligen konditionsmässiga förmåga. Som i dag då kroppen inte pallade att svara på känslorna.
Under de nio milen i Vasaloppet gäller de att dela upp loppet i nio delmål, nio millopp. Man mår stundom förbaskat bra och storknar sen. Gäller att hushålla. Kan vara svårt som känslomänniska.
Men det som också förvånar med skidåkningen är hur snabbt man kan hitta tillbaka till känslan med små medel. Lite blåbärssoppa. Energidryck. En paus i Mångsbodarna.
Och vips så är man som en ko på vårbete igen. Det fascinerar mig mycket.
Och som med all träning är ju känslan efteråt oslagbar.
Sverker Sörlin gräver i sin reportage- och essäbok ner sig i barndomen och dagens elitåkare och deras satsningar för att bli bäst i världen.
Jag försöker bara vara bäst utifrån de förutsättningar som ges i form av tid, skidspår och ens egen karaktär. Förhoppningsvis ska jag vara så pass tränad att de nio milen i mars ger mig stora skidupplevelser från ett fantastiskt folkligt och festligt idrottsarrangemang. Vasaloppet som ger en sagolik kick efter utfört uppdrag men samtidigt så plågsamt dubbel när man lovar sig själv "aldrig mer".
