Betänk att vi inte var 15 000. Betänk att startplatsen och målgången var flyttade. Betänk att förutsättningarna i spåren var optimala.
Men glöm aldrig att jag satte personbästa med en timme. Landade i vid Zornmuseet i Mora efter 5:28. Helt galet bra!
Men målbilden var klar - jag skulle bara göra en bra tid - och jag köttade och plågade mig genom loppet som aldrig förr. Det här var kanske dagen jag skulle få till det.
Vasaåket90 liknade inget normal vasalopp. Borta var trängseln. Öppet spår under en vecka hade blivit Vasaåket under en månad. Borta var tidig uppstigning i gympasal. Någon som snarkade och tre timmar dålig sömn.
Jag bokade hotell i Orsa till lördagen. Sov som en stock. Åt frukost vid sjutiden i lugn och ro. Bilade mig ner till Mora klockan åtta. Köade med avstånd till bussen som halv nio skulle ta oss till Sälen.
Bussen var på grund av coronan halvfull.
Strax före Mångsbodarna såg vi från bussfönstret elit skida sig mot Mora. Lite konstigt att de fick tjuvstarta timmar före oss. Min starttid var satt till 10:50.
I stället för Berga by och det stora startfältet bussades vi till Tjärnhedens IP. Härifrån skulle spår ansluta till vasaloppets första stigning.
När jag kom fram till bagageinlämningen sade arrangörerna att det bara vara att starta. Men i min anmälan stod det ju starttid 10:50?! Jo, men det var bara en uppskattad starttid baserad på tidigare resultat så att jag skulle ta mig i mål före mörkret och att startfältet på drygt 2 000 personer skulle spridas ut lite.
Jaha, så jag slängde i mig mina medhavda mackor och energitillskott som skulle tas före loppet. Hoppade i spåren redo för att staka nio mil.
Backen som traditionellt saxas med ett steg i minuten och som är synonymt med trängsel och frustrerat trampade på varandras stavar och skidor var i stället folkglesa som Vasagatan i Smedjebacken.
Jag skidade på med möjlighet att välja mellan fyra till fem finfina dragna spår. Men utan att värma upp och med en klump i magen efter det hastiga intaget höll jag på att spränga mig i första backen. Fick sådan puls att jag trodde det var kört redan efter en kilometer. Jag fick sådan mjölksyraattack att jag trodde jag förgiftats av ryssar.
Någonstans visste jag att om jag bara kom upp på platån och myrarna så skulle det gå lättare. Men att jag kunde glömma drömloppet under sex timmar redan nu. Trodde jag.
Jag hade hyfsat fäste med klister under skidorna men det tog inte riktigt. Fick tidigt klart för mig att stakning även uppför var att bli gällande för resten av loppet och därefter saxa när armarna inte räckte till längre.
Uppe på myrarna med några minus och strålande solsken och med kraftig vind i ryggen märkte jag att mina gamla favoritskidor, som vallaren i Högbo dömde bort "du har ju hål på sidorna, kommer det in fukt som fryser knäcks kärnan", att de gled som på gamla dagar.
Kom in i andra andningen efter första backens knäckande chock och öste på allt mer på myrarna. Jag är en känsloåkare så jag tar i lite extra när det går bra. På myren flög jag fram. Livet var underbart. Kanske jag skulle göra en satsning mot rekordtiden ändå.
Hade redan i bussen sett på tv-sändningen och kompisar på sociala medier som tipsade om att inte åka i spåren då de var fyllda drivsnö, grenar och annat skräp efter nattens stormvindar. I stället gled det bättre mellan spåren som var isigare och snabbare. Har nog aldrig åkt så många mil ospårat. Lite synd om spårdragarna då spåren var fina, rena skidpropagandan.
Jag stannade i Smågan och Mångsbodarna. Vätskekontrollerna var ersatta av fållor med personal bakom plexiglas som serverade blåbärssoppa, buljong, bulle, sportdryck och vatten. En åt gången. Gick hur smidigt som helst.
Plötsligt av bara farten var det dags för stigning igen, de beryktade långa och sega backarna mot Risberg. Här testade jag diagonala och märkte att det tog mycket kraft. Långsamt gick det. Alltid mentalt tungt här med ångest och ifrågasättanden "varför - varför?".
I och med att det var så snabba spår med bra glid märkte jag att i uppförsbackar fick man ändå bra gensvar på varje staktag. Övergav diagonalåkandet. Satsade på att bara staka resten av loppet och saxa när det blev knapp styrfart.
I nedförsbackarna gick det ruskigt fort. Skulle gissa på en femtio knyck (måste kolla min Runkeeper-app). Jag anser mig vara en bra utförsåkare men vem vet om någon framför en plötsligt ramlar. Som tur var det glest i spåren och såg inga fall i backar nedför. Vurporna man såg var de på flacken när någon i trötthet snubblade på sina egna stavar, var nära att hända mig flera gånger då stavspetsarna högg nära pjäxorna.
Det roliga var att vi efter halva loppet höll oss i spåret längst till höger. Det som normalt är för de långsammaste (skidetiketten säger omkörning till vänster). Här hade väl SVT:s snöskoter med kamerateamet kört så där var spåret lite mer packat och isigare, ja rena formel-1.
När kilometertiderna hördes i lurarna medans jag även lyssnande på sportradion var känslan god. Det fanns en chans på rekordet. Alla åkte ju snabbt. Varför skulle inte jag kunna lyckas?
Hade bett kompisar ringa mig under loppet för lite pepp och hörsamma om det fanns chans på rekordet. Men av någon anledning gick det inte att svara på samtal så jag gav upp efter tredje samtalet och lät det ringa i fortsättningen. Det här fick bli ett rejs mot mig själv och klockan.
Efter Evertsberg visste jag att chanserna var riktigt goda mot himmelska tider. Kanske att jag även kunde slå min kompis Anders Rehns finfina tid från tidigare i veckan på 5:45. Det var ett "once in a lifetime"-ögonblick. Kör så det ryker tänkte jag! Nu får det kosta... svett... och kramp.
Med någon mil kvar högg det i baksida vänster lår när jag skulle saxa i sockrigt underlag. Låret krampade och låste sig. Skulle det ta slut här? I en sketen liten backe.
Stannade och pustade med krämporna. Höll om låret. En medlöpare kom med uppfriskade rop "kom igen kämpa!". Tänkte att jag måste sluta saxa sista biten - bara staka om det så knappt går framåt.
Bet ihop. Pannbenet på. Tog några kilometer med lite lugnare tempo. Sista två milen mot Mora är ända rätt enkla. Kom förbi mannen som gett mig sitt stöd. Tackade och stakade förbi honom.
Plötsligt började fingrarna krampa i vänsterhand. Gjorde så ont. Sträckte ut dem i nedförsbackar. Kämpade på. Det gick fortfarande framåt och relativt snabbt. Kände hur en blåsa sprack i vänster handflata. Kanske inte var så smart med nya handskar? Eller hade jag dragit åt remmarna för hårt? Släppte lite på trycket. Det sved om såret efter spräckta blåsan. Hittade ingen bra passform. Vad ska jag göra? Inte slutar jag nu. "Kom igen Marko!" - man pratar mycket med sig själv under vasaloppet.
Men där någonstans fick jag också vittring på en riktigt bra tid. Jag skulle klara under sex timmar, det visste jag nu, men nu gällde det att pressa tiden ytterligare. Det här kunde ju gå riktigt bra.
Normalt brukar jag krokna rejält sista milen men det här måste ha varit min bästa sistamil av mina åtta vasalopp. Jag fick ny energi, kyrkspiran hägrade, jag kände mig euforisk stark och stakade frenetiskt med lite kortade och huggigare stavtag. Andades högt. Pressade mig. Det gick fort. Jag skulle göra allt för att komma i mål under 5:30 inbillade jag mig. Trodde inte själv på det.
Inte ens när jag var i mål fattade jag. Visst var jag lycklig men det kändes lite tomt. Jaha, var det allt. Säger till och med i klippet ovan att jag åkt på "drygt fem och en halvtimme". Sluttiden blev 5:28. Med tvåminuters marginal. En kvart snabbare än min kompis. En halvtimme under målet sex timmar. En timme snabbare än personbästat från 2017.
Det här var inte ett normalt vasalopp. Det var Vasaåket90. Men tusan vad bra jag skidade ändå. Plågsamt bra.
PS: Vasaåket var bra arrangerat ur ett coronasäkert perspektiv. Stor eloge till alla inblandade. Visserligen tråkigt utan publik men ni löste det på ett bra sätt.
