Det är då ett himla slit det här. Om du frågar mig just nu skulle jag svara aldrig igen.
Om du frågar mig senare kanske nja. Om fyra år ja.
Kanske man då glömt hur det är att jobba med OS.
Att bevaka spelen är stentufft. Långa pass. Långa pass utan mat. Långa bussturer. Lite sömn.
Och sedan allt som inte riktigt fungerar i Brasilien. Som logistik, service, tider, språk, stress och effektivitet.
Det gör belastningen ännu tyngre.
Jag är mäkta imponerad hur mina skrivande reportrar och fotografer jobbar under dessa förhållanden. Fattar inte hur de pallar.
Jag kan som videoreporter inte göra lika mycket. Skulle inte heller orka det. Känns som jag åldrats ett år under OS.
Det knäck som görs för tv är sällan några mästerverk. Det ska snabbt ut. Klipps på gatan, golvet, på bussen eller i en taxi. Det blir raka "fråga-svar"-inslag.
Speakade inslag tar tid och väljs därför bort. Det blir snabba bandade historier. Inte särskilt sexigt.
Jag kämpar. Längtar hem varannan dag. För det finns dagar som är bra. Dagar man fått en sovmorgon. Tagit en löptur. Eller tagit hem ett spännande jobb.
Om jag sett mycket OS? En handbollsmatch live. Väldigt lite på tv. Har nog de facto aldrig sett så lite från ett OS som det i Rio. Ändå är jag här.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
