Vi svär över ineffektiviteten här i Rio. En stressad västerlänning har det inte lätt i Sydamerika.
Allt sker lite hur som helst. Lite manana manana.
Bussar håller inte tider. Bussar som inte går alls. Bussar som går ologiskt logistisk. Vi resande journalister i Rio har nog råkat ut för det mesta.
Jag väckte för en vecka sedan en busschaufför som låg bland sätena och sov.
Och så språkförbistringen på det. Majoriteten pratar dålig eller ingen engelska alls.
Så snacka om krockar.
Värst är nog ineffektiviten vid affärer. Det kryllar av personal låt oss säga i en livsmedelsaffär. En som vaktar, en som hjälper till, en som tar betalt, en som tar emot kvitto på betalningen och lämnar ut. Ja, kedjan blir lång. Minst tre personer måste du gå igenom vid ett normalt köp.
Och ingen vågar/kan/vill överträda ens uppgifter. Ska du ta emot bara betalning så gör du. Även om dina kollegor är superbelamrade med just sin uppgift så vågar man inte hämta en cola bakom disken eftersom den som ska hämta den ska hämta den.
Det råder en slags marxism i handeln här. Massvis med personal. Men så långsam och hämmande för individens utveckling. Det blir en slags passiv marknadsekonomi. Många som har jobb men lite att göra. Och många som drabbas av ineffektiviteten.
Inte ens på McDonalds har man lyckats bli snabba.
