Twitter är snabbt. Hypersnabbt.
Många gånger måste det dras i handbromsen. Men oftast är det redan för sent.
140 tecken är så lockande. Att snabbt bara fläka ur sig en tanke. Eller en kommentar.
Tiden verkar alltid finnas över till twitter.
Twitter kan också därmed bli hårddragen, missförstådd och infekterad.
Jag har haft twitter sedan i våras. Då jag sökte till den en Fojo-kurs om sociala medier som journalistisk verktyg (tredagars kurs om en månad).
Twitter har varit fantastisk just i den fartblinda bemärkelsen. Det är snabbt, roligt och blir lätt till ett gift. Ett monster som kanske någon annan känd bloggare skulle ha uttryckt sig.
Senaste tiden har det reflekterats en hel del om Twitters betydelse. Som oftast sker det i samband med stora händelser. Som tragedin i Norge.
Plötsligt släpper svensken på alla känsloyttringar offentligt och låter sig berätta om de tårar han fällt. Tweets blir en ventilator. En terapi på 140 tecken.
Eller som Fredrik Virtanen skriver: VM i empati. Han skriver i sin krönika att tävlandet i medkänsla i grunden inte bottnar i empati utan narcissism.
Visst är det fantastiskt att söka bekräftelse så omedelbart som det känns på Twitter. Lika fantastiskt nära känns det som man kommer kändisarna. De som man valt följa på Twitter. Twittrande ger ett sken av att man är delaktig, en kompis eller ytterligare en person i fikarummet som man kan jiddra med.
För mycket väsentligheter yttras inte i twittervärlden. Det är ett cocktailparty.
Mycket ryggdunkande mellan journalister. Man puffar och berömmer kollegor, oftast de i samma koncern. Sällan man ser sympatier bittra konkurrenter mellan.
Man gör reklam för de sina. Lite vi och dom-känsla.
Kanske också en känsla av en mobb. Det är lätt att klaga och få med sig ett gillande gäng. Ofarliga tecken kan med närmare eftertanke bli vassare än den vassaste pennan. En twittermobb som får regera på nätet.
Leo Lagercrantz skriver i dagens Expressen hur han tappat tron på de sociala mediernas informationsvärde. "Skulle jag vara medieägare skulle jag säga så här: Tweeta gärna, men bara för att gör reklam för våra texter. Om du vill tweeta om annat, så varsågod, men du kan inte fortsätta vara anställd hos oss. Lika lite som om du jobbade för konkurrenten".
Åsiktsmaskiner går verkligen i gång på Twitter. Här finns möjlighet att provocera. Många kastar sig huvudstupa in i heta ämnen. De som sticker ut mest verkar också vara de som får kickar av att retweetra oerhört plumpa och negativa kommentarer om sig själva. En slags självspäkelse. Eller kanske bara självömkan i en aldrig tynande kedja av reaktioner.
Olika kändisars tweets jag tagit del av verkar inte fördjupa sig nämnvärt i något av det de håller på med på jobbet. Vilket kanske skulle varit intressantare än att veta vilka de spelar golf med eller vilka konferencierjobb de vill byta med varann.
Rätt snabbt kan man kartlägga umgängeskresten.
Men visst jag erkänner att de är spännande att följa. Lite som att läsa Hänt i veckan hos frisören.
Lite mer skrämmande är sympatiska tweets och retweets mellan media och kändisar. Men framförallt de med politiker och reportar satta att bevaka dem. Ibland undrar man hur nära man är varandra och om det är en trovärdig relation att skylta med.
Vi som står utanför kändisvärlden och ser på. Vi gör våra försök. Många följare ber kändisar med tusentals kontakter att retweetra sina önskemål. Det kan handla om att hitta en lägenhet i Stockholm. En slags säljplattform.
Var står jag då? Jag tänkte mig Twitter som ett journalistiskt verktyg trots att mina tweets mest handlat om statusuppdateringar utan tyngd. Kursen jag ska gå handlar mer om att hitta och använda sociala medier för knäck och uppslag.
Inte kanske vad jag kan förmedla. Men å andra sidan är jag nu ledig i hemmet och har inte så mycket annat att komma med genom yrkets vägnar. Det är mer om livet som trebarnsfar.
En iakttagare som via twitter storögt glor på den glamorösa kändisvärlden och knappt hörbart säger "hallå, får jag också vara med och leka?"
