En omtumlande vecka på många plan. Tror sällan jag blivit så berörd i mitt arbete som nu.
Jag har i flera klipp skildrat flyktingkatastrofen i Europa, varje gång med magknip men också en fast beslutsamhet om att för en gångs skull kanske mitt jobb som journalist har en betydelse, nånting mer, en mening.
Får kalla kårar när jag ser bilder med pappor och mammor som bär på sina barn genom Europa. Deras strapatser, vedermödor, uppoffringar, hur de skyfflas än hit än dit, stoppas som på järnvägsstationen i Budapest, luras på pengar av smugglare, inställda tågbiljetter och poliser.
Det trauma som barnen bär med sig resten av livet.
För att inte tala om den världsspridda bilden på den treåriga syriska pojken som spolats i land på en strand i Turkiet. Den bilden. Det dramat. Obegripligt. Oacceptabelt.
Tankarna på om det varit en själv. Tanken på om vi ryckts upp ur våra trygga tillvaro i Sverige och tvingats på flykt.
Älskar reportagen om hur vanliga människor nu vill hjälpa till. Rekorddonationerna. Det annorlunda debattklimatetet i tidningar och sociala medier med krav på hjälp, initiativ, alternativ till lösningar och medmänsklighet.
Manifestet i Stockholm i dag.
Kändisupproret i DN i dag. Finske statsministern Sipilä som storsint tänker
öppna sitt hem för flyktingar. Tyskar som möter upp migranter i München med jubel och presenter, österrikare som åkt mot gränsen mot Ungern för att skjutsa nödställda.
En ny folkrörelse växer fram. Det finns hopp.
Personligen har jag som sagt blivit väldigt känslomässigt berörd. Diskuterat krisen med familjen, kompisar, Twitter och delat och skrivit på Facebook som aldrig förr.
Gett donationer. Tipsat om välgörenhet.
Någonstans bottnar engagemanget i min egen bakgrund som andragenerationens invandrare från Finland. Vi var visserligen arbetskraftinvandrare som flydde från ett fattigt hemland. Men vi fick komma hit. Arbeta och bli en del av det svenska öppna samhället.
Vi kan hjälpa tillbaka nu.
Kunde vi hjälpa bankerna kan vi hjälpa flyktingarna som tyska förbundskanslern Angela Merkel påpekade.
Flyktingfrågan består. Krisen fortsätter i dag. I morgon.
Det går inte att blunda eller gå förbi detta utan att beröras. Vad är man då för människa?
Mediabranschen är ofta cynisk och kall. Ogillar när vi nyhetsvärderar jobb på antalet dödsfall, jargongen på kontoret kan låta kallhamrad och okänslig, men de gånger verksamhet stannar upp och tänker till och fångar en allmän opinion som under flyktingkrisen. Då. Då kan vi spela roll och bidra till en förhoppningsvis bättre värld med reportage som berör, med nyans och med engagemang som får alla att tänka till.
Jag hoppas i alla fall det.
Kan vara mitt lilla bidrag.
Vilket är ditt?
Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
