Ni kanske ser min njutning hur den lyser i ögonen.
Jag har satt mig själv i träningsstopp i ett par dagar. Har fått en rethosta som är seglivad. Kulmen var i förra veckans kyla då jag drog i mig myckat kall luft. Jag har genetiskt dåliga luftrör så det vet jag om. Ändå körde jag stenhårt i minus 14 grader. Inte så smart.
Med hostan i halsen ville jag fortsätta köra. När jag var på väg en dag så sa min kloka fru "stopp där!". Blir lite vasaloppsparalyserad när det är så fin skidåkning i Stockholm. Sociala medier spär på med sina bilder från fina spår i varenda skog eller äng. Klart man blir frustrerad.
Nu har jag börjat skida lugnt utan att maxpulsa och anstränga min retliga rethosta. Den njutåkningen har öppnat ögonen för vilken frid det är att skida i makligt tempo och bara andas och se sig omkring i naturen, pausa, titta på andra, snacka, dricka och hasa vidare med ett leende. Underbart! I stället för att hektiskt jaga kilometertider med snorsträngar och skygglappar endast öppen för ens träningsapp.
Men när hostan är över så...
