Jag lyssnar om och om igen på Glasvegas album. Skottarnas debutplatta är dunder. De har hajpats enormt och jag erkänner att jag går på sånt. Jag skäms inte heller för att jag gör det.
Det finns alltid de som nonchalant vägrar erkänna en hajp och ser det som smaklöst ohippt. Helst ska man ha sitt obskyra lilla indieband för sig själv.
Jag går på alla hajper. Eller nej. Det finns band som jag "upptäckt" långt efter hajpen. Som Kent. Tog mig bra många år innan jag fattade deras storhet. Och det grämer mig lite att jag inte var med från början.
Glasvegas lär jag följa. Jag är totalt såld på deras Phil Spector-Broder Daniel-doftande ljudlandskap. Att de sedan hyllats unisont är väl bara ett bra tecken på ett jävligt bra band.
