Jag är en slowstarter. En sengångare.
Har jag väl alltid varit men senaste löparrundorna har varit riktigt kämpiga. Visst har det alltid funnits en andra andning. Men första kilometer nu är en ren plåga. Flåset kommer snabbt. Överraskar mig. Hela kroppen protesterar och signalerar nej, stopp, sluta spring.
Blir andfådd som om luftrören stryps.
Har aldrig upplevt något liknande. Jag blir illamående och nära till kräks.
Fattar inte. Är ju i bra form. Mitt livs form.
Men sedan släpper det. Efter någon kilometers stretande. Då går kroppen på automatik, känns som jag fixar en mara.
Fattar ingenting.
Löpningen blir inte rolig med denna mödosamma start. Oavsett om jag vet att den släpper så är det inte lustfyllt längre.
Har kroppen vårdepp? Ålderstecken? Astma?
Känner du igen dig?
Tills nästa löprunda. Kämpa Marko.
- Bloggar med BlogPress från min supersmarta telefon.
- Har du nyhetstips? Mejla mig på marko.saavala@tt.se
