Jag har tre underbara döttrar. I en fin ålder. Just nu.
Men jag bävar för tonåren. Tänk tre introverta, griniga och svårhanterade tonårstjejer. Behöver ju inte alls bli så. Men tänk. Vilken mardröm.
Alla åldrar har sin fas och charm men just tonåren har jag svårt att se som något annat än en skärseld för oss alla. Den kommer att brännas och märkas.
Om man nu ska titta på generna så var jag en fis i rymden när det gäller tonårsproblem. Jag var en mes som hängde hemma och plikttroget gjorde läxorna. Jag var möjligen nonchalant och obrydd men gjorde inget större väsen. Jag straffade min mamma genom att spela kall och ointresserad. Men det var ingen tonårsrevolt. Det var mer av att jag skyllde allt på henne för att det blev skilsmässa mellan henne och far min. Mamma lämnade och jag blev svår.
Min fru säger att hon var inåtvänd och sur som tonåring.
Om mina döttrar blir likadana så är kanske det värre än tvärtom. Med utåtagerande flickor finns åtminstone något att ta på och fajtas med. Båda alternativen är tärande hur som helst.
Men när jag tittar på min äldsta, nioåringen som haft svårt att somna i kväll och som nu snosar i vår dubbelsäng, är det svårt att se något annat än änglar.
Vi har belönats med de finaste döttrar så vad talar för en helvetesfas?
Om inte annat så är jag, med det här inlägget och mycket annat mentalt förberett, redo redan många år innan tonårsmödorna och kan tackla dem med bravur. Och ett gott skratt när jag läser det här om åtta år...
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
