Mina husgudar är här med ny platta. Inte som förr via en skivbutik. Utan i telefonen.
Med U2 kan man åldras genom vinyl och kassett, cd och nu Itunes.
Men bandet har stagnerat. Tyvärr. Visst känns U2 igen på nya "Songs of innocence". Men inte som bandet med de mördande hitsen eller vemodiga sångerna rätt in i hjärtat. Tonerna som värmde. Texterna som betydde.
På nya albumet är hantverket snyggt mejslat men utan nerv eller vågade uttryck. Kanske är det saknad av hunger, ovilja att utvecklas. Hade jag spelat i världens största band hade jag antagit utmaningen. Kastat mig ut. Spelat in i Buenos Aires. Eller Katmandu. Låta mig influeras.
Likt Bruce Sprimgsteen och Depeche Mode handlar nya skivor om gedigna albumproduktioner i saknad av tidlösa klassiker som från fornstora dagar. I tidsanda där albumuttrycket är på döende.
Det är jämnbra men aldrig riktigt kittlande spännande.
Gillar balladerna "Sleep like a baby tonight" och avslutande "Troubles" med Lykke Li bäst. Här bidrar svenskan med något nytt i ljudbilden och genast piggnar man till.
Visst blixtrar det i övrigt till stundtals men till skillnad från förr när smällen kom direkt får du räkna till tio innan den kickar. Men du är inte knockad här och nu. Du ser bara klara minnen från förr.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
