Jag känner mig aldrig så gammal som när jag ska försöka förstå youtubers.
Fenomenet. Youtubestjärnorna som ersätter tv-rutan.
Det nya. Det unga. Det min dotter ägnar timmar åt.
Jag har försökt, särskilt nu när vi på TT träffade en av de största i Sverige, Therése Lindgren. Supertrevligt vettig tjej med egen Youtubekanal med en halv miljon prenumeranter.
Hon värnar om djurrätt, veggomat och pratar om psykiska besvär.
Men mer youtubetraditionellt så testar, utmanar, lagar hon mat och filmar sig själv - som hon är, som en öppen bok. Och det här tittar unga på mellan 18-30 år, majoriteten tjejer.
Jag förstår inte tjusningen. Att titta på någon på detta sättet. Selfie-tv. Men så är det.
Tids nog byggs det upp ett förtroende, ett underhållningsvärde, som kanske kanske skulle få även mig att gilla Therése Lindgrens värld.
Det jag inte fattar utifrån youtubers perspektiv är den ohämmade reklamen de gör. Företagen samarbetar och ger dem "presenter" som de snyggt skyltar med i kanalerna. Jag skulle känna mig köpt. Förslavad.
Det är lätt att ryckas med och bli manipulerad av kommersen.
Det ligger ju ändå ett utgivningsansvar på youtubers. Som idoler och förebilder som skickar signaler till unga om vad som är rätt eller fel, coolt eller ute.
Men det är klart alla måste ju leva. Pengarna måste in. Men det kan nog vara lätt att bli fartblind i den här branschen.
Men vilken publik de når. Jag har i dagarna uppmärksammats av flera mammor som berättat för mig att deras döttrar sett mig på Therése Lindgrens kanal.
Händer mig aldrig annars.
Här är inslaget vi gjorde.
- Posted using BlogPress from my iPhone
