Första övernattningarna tillsammans utan Elsa. Sådan separationsångest men det här gick ju galant. Ringde hem från götet och Elsa bara avslutar en knappt påbörjat samtal med "puss och kram hej då!".
Hon har haft det bra med mormor. Och Elsa blev väldigt glad när hon såg oss igen.
Men varför blir man så mesig och orolig som förälder. Som litet barn lovade man sig själv när man var missnöjd med sina paranteser att aldrig bli som ens föräldrar, en tråkig vuxen som aldrig bjuder till och bara säger nej till allt.
Men nu sitter man i samma båt. Och alltså förstå rätt nu; mina föräldrar var underbara på alla sätt och uppväxten var rätt fri på eget ansvar.
Men föräldrarollen är en förmyndarroll som man får försöka släppa lite på ibland och försöka sätta sig in i och minnas hur det var att vara barn.
