- Pappa jag vill gå till dagis.
- Vad ska du göra på dagis då?
- Leka med dom andra barnen.
Äntligen. Nu har Elsa sagt orden jag väntat på under ett år. Att lämna henne på dagis är alltid en vånda av separationsångest. För hon gråter nästan alltid. Men ett telefonsamtal senare så visar det sig att allt är okej. Det är bara farvälet hon tycker är så jobbigt.
Det är min fru som lämnar på morgonen så hon får ta den tunga biten. Jag hämtar och då möter man en Elsa som kommer springandes med vidöppna armar över hela gården.
Men i dag när man hört de efterlängtade orden av henne känns det lite kluvet. När jag nu har sovmorgon med henne och jag är den som ska lämna henne på dagis. Ja, då vill hon hellre vara på dagis än med mig... hmm...
