Uppväxt i södra Dalarna. Då gäller bara Leksand. Därför blev jag leksing.
Men det tog fart och borrade sig in i hjärtat den gång i början av 80-talet jag fick gå på en match.
Grannens pappa var lokalkorre på Bergslagsposten och skulle upp och bevaka matchen. Han frågade om vi grabbar ville följa med. Klart vi ville.
Vilket äventyr för en liten pojk från Smedjebacken.
Jag minns det som i går. Hur storögt jag såg och tog in allt. Atmosfären, den slitna gamla anrika isladan med isolering bakom hönsnät i taket och stängsel runt kortsidan i stället för plexiglas.
Vi hamnade på eminenta platser längst upp mot taket på ena långsidan. Där fanns några pressplatser och några trånga mediabås.
I läktarkorridoren gick jag fram till Anders Ankan Parmström och ryckte honom försynt i byxbenen. Han tittade ner. Jag sträckte fram mitt block. Fick mitt livs första autograf. Vilken kick. Att jag vågade.
Matchen hade allt. Publiken njöt. Leksandspelarna bjöd upp till daladans. De förhatliga stockholmarna AIK blev utspelade. Vi vann med 6-3.
Leksand vann mitt hjärta.
Efteråt fick vi följa med journalisten Örjan till omklädningsrummet. För intervjuer. Jag samlade autografer. Oj, vad pojken växte.
I bilen hem, satt säkert i baksätet utan bälte indränkt i rökstank då Örjan var storrökande murvel, tittade jag på mina autografer. Mina hjältar. Jag svävade.
Leksand för evigt.
- Posted using BlogPress from my iPad
