Det är superlivetisdagen på jobbet. Allt ska lajvas numera.
Tidigare var det bara kvällstidningarna som gjorde det. Det var katter i träd som bränder i Husby. Högt och lågt. Viktigaste var att det var live. Som för att skrytsamt visa närvaro. Att man är där det händer även om händelsen i sig är mindre skrytsam.
Det spiller över till oss. Våra kunder önskar sig live. Kanske inte riktigt av samma anledningar. Mer av att allt ska ske snabbt och direkt i dag.
Således sände vi live från toppmötet i Harpsund och presentationen av artisterna i "Allsång på Skansen". Harpsund var som befarat omöjligt att få i väg en livesändning ifrån på grund av dålig uppkoppling. Just det, en förutsättning för live.
Däremot fick live från Skansen att fungera. Vår reporter Carl Cato (bilden ovan) får numera ägna lika mycket tid för att förbereda för tv som skrivande jobb eller liverapportering. På gott och ont.
Efteråt är man helt tom. Live tar energi. Den suger ur en kreativitet, skärpa och ständig koncentration.
För det finns så spänningsmoment i livesändningen. Oavsett om du står bakom eller framför kameran. Ska uppkopplingen fungera? Håller tekniken? Sitter skärpan? Hörs det? Kan jag tanka ljud? Börjar presskonferensen i tid? Får vi enskilda intervjuer? Har vi något att fylla ut med? Vettigt manus?
Svettigt men paradoxalt så himla spännande. En direkt kick.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Nyhetstips mejlas mig på marko.saavala@tt.se
