Många säger att jag låter som Kaj Kindvall. Inte konstigt.
Efter att ha suttit klistrad vid radioapparaten varje lördag under åtta års tid så blir man präglad. Den rösten. Betoningarna. Seriositeten.
Vid årsskiftet går han i pension.
Jag mötte radiolegenden i veckan.
Det blev stort. På alla plan. En lång intervju i radiostudion i Norrköping. Hemstaden som han under sin 45-åriga radioaktivt varit ständigt trogen. Brottades med kill your darlings av rang när väl skulle klippa inslaget hemma i Stockholm. Här kan inslaget hittas. Extralångt. Som en dvd-utgåva.
Vi journalister ska hålla en neutral och objektiv hållning. Hålla upp ett pokerfejs. Trist uppsyn, se granskande ut. Tredje statsmakten. En teater.
Nu slängde jag murvelmasken i Kaj Kindvalls kontor. Han visade mig sin musiklitteratur. Årens alla Trackslistor. Diplom. En guldskiva!?
Var tvungen att efteråt tala om för honom personligen vad han betytt för mig och många andra i min generation. Han blev förvånad "åh visste inte att du var ett sånt fan".
Men han är så snäll Kaj. Så vanlig. Tror inte riktigt han fattar vad han gjort. Det gör honom ännu större.
Frågade om hans särställning på 80-talet, hans maktfaktor som nästintill enda källan till ny musik, men han reflekterade inte särskilt mycket över det. Konstaterade bara att han kände ett visst "ansvar" och att han trodde att han förvaltat den väl.
Visade honom min tonårspärm med åtta års Trackslistor. Bad honom signera. Bad om en selfie. Som ett galet fan. Som tonåringen Marko bara kunde drömma om.
Där knöts säcken ihop i ett sentimentalt ögonblick.
Tack Kaj Kindvall. Tack för din röst. Tack för musiken.
PS: Här finns alla radioprogram samlade med Kaj Kindvall. För den oinvigde eller för nostalgikern.
