Svartenbrandt. Apropå honom. Han har alltid varit en del av min uppväxt. Den där hysch-hysch-mannen.
För i den lilla bruksorten Smedjebacken där jag växte upp hade Lars-Inge lämnat två barn som togs om hand av en ensamstående mamma. Barnen var jämnåriga med mig, en pojke och en flicka. Jag var ibland där i tidig skolåldern och lekte med pojken i deras lägenhet i Hökarängen (jo det hette så men bostadsområdet i Morgårdshammar är rivet sedan länge). Men jag minns aldrig att jag såg en fadersgestalt där, och tur var väl det. Svartenbrandt var sedan länge en ökänd tung brottsling i Sverige.
Så ni kan ju ana hur mycket det snackades bakom ryggen på barnen. Stackarna. Kan inte ha varit lätt.
Jag konfronterade aldrig dem om Svartenbrandt, vare sig som barn eller vuxen. Det var tabubelagt. De tog dessutom avstånd från honom.
Nu vet jag att det gått bra för dem. Han blev duktig hockeyspelare. Spelade i a-laget i flera lag i Bergslagen. Och såvitt jag vet lever de båda vanligt Svensson-liv i Dalarna.
Men snacket och ryktena kan vara förödande i små samhällen på landet. Glad över att det gick bra. Har sett synthare råka illa ut av mobben för att de inte var hårdrockare. Sett jämnåriga bli utslagna. Sett jantelagens samlade styrka.
Det hårda livet. Ibland går det bra ibland går det Svartenbrandt.
