Bossens bok finns bland många bokkritikers årslistor. Kan förstå det.
Det är verkligen bra skrivet. Han talar till oss som han ofta tuggar i mellansnack. Ömsom predikande, ömsom hjärtligt ärligt.
Jag hade nog ändå bilden av Bruce Springsteen som den bredbent stabila rockstjärnan. I stället avslöjas en stundom trevande och sökande rockstjärna. Osäker på sig själv, sin musik och sin plats i världen. Mest överraskar de numera kända depressionerna och psykologbesöken. Att han vacklat så psykiskt. Att han brottas med demoner. Och knaprar antidepressiva piller.
En ny boss träder fram. En mer mänsklig.
Bäst kommer hans poesi fram i epilogen. Han beskriver en tur med hojen. Friheten men också vilsenheten. Att vara "Born to run". Men sista meningen säger allt "Jag svänger av motorvägen och in på en mörk landsväg. Jag slår på helljuset, spanar efter hjortar på de platta åkrarna. Kusten är klar, jag vrider på gasen och hemmet rusar in i min famn".
Nästa år Nobelpris i litteratur kan gå till Bruce Springsteen. För vem trodde det om Bob Dylan.
- Posted using BlogPress from my iPhone
