När man är sjuk hinner man läsa. Och vad passar en bättre än läsning om hur allt kunde vara värre. En damm skulle kunna brista och svepa bort allt på några sekunder.
Så är scenariot i Mikael Niemis "Fallvatten" från 2012. En katastrofroman som utspelar sig i Norrland. Om hur en damm i Luleälven efter idogt regnande till slut rämnar och en grå vägg av enorma krafter sveper med sig allt i dess väg ner mot Luleå.
Boken går i ett rasande tempo redan från början då inte ens en trimmad Saab kan köra ifrån vattenmassorna.
Vi får möta några norrlänningar och deras traumatiska och desperata möte med älven som växt till proportioner som ingen vågat drömma om.
Katastrofen blir med Niemis penna ömsom poetiskt skriven ömsom kallt, krasst och dödligt konstaterande.
Tankar om hur man själv skulle hantera en monumental katastrof väcks och funderingar hur djurlikt överlevande en människa blir på både gott och ont, tyvärr mest av ondo då den förmodligen lockar fram våra mest elaka och fegaste sidor.
Med en katastrofroman vill nog jag bottna mer i detalj vad faktiskt en rämnande damm i Norrland skulle innebära. Mer fakta. Mer hur media skulle rapportera den.
Nu blir katastrofen mer en fin skildring om hur några människor hanterar den och en annalkande död. Fint så, visst. Men för mig skulle den bli än mer verklig och skräckinjagande med faktum.
Men det räcker långt nu under min hosta och förkylning att tacksamt notera att "allt kunde vara värre".
Det är en fascinerande läsning i actiontempo som borde filmatiseras den dag när katastrofgenren åter faller över oss.
- Posted using BlogPress from my iPhone
