Toppar och dalar. De kommer och går i skidåkning. Det är sedan gammalt.
Vissa dagar känner jag att målet sex timmar på Vasaloppet är rimligt. Andra dagar känner jag mig sliten och värdelös.
Så är längdåkning i längden. Upp och ner.
Likadant i Vasaloppet. Det kommer djupa dippar och euforiska kickar. Det vet man. Men trots vetskapen så sätter sig det negativa mentalt, det är ofrånkomligt.
Jag är en känsloåkare. Åker kanske lite väl optimistiskt när det går lätt. Och kroknar desto snabbare när det tar emot. Men så vill jag ha det. Ligga lite på plus.
Sedan kämpa mot kramperna och köra med pannbenet.
För vetskapen om den stora kicken att gå i mål finns där i medvetandet. Och tanken på att få smaka på den medhavda välförtjänta ölen. Livet.
