Äntligen i gång med träningen igen efter en tid med synder. Stora synder. Öl och vin varje dag. Inga mängder. Inget supande. Bara till maten, med föräldrar och goda vänner på semestern. Men det tär ändå på samvetet. Fikandet, flotta middagar hos föräldrarna, ständiga bjudandet av snälla, snälla människor. Jag kan ju inte säga nej till livets goda. Aldrig. Jag har semester intalar jag mig och tackar ja. Backar en tallrik. Tar ett glas till.
Med påföljd av ångestattacker. Väger mig. Ser att jag är tyngre. Pust. Till hösten då ska ni få se.
Och nu är jag i gång. Första passet. Alltid det roligaste. Det andra, förmodligen i morgon, alltid det tyngsta med träningsvärk och svårigheter att få i gång kroppen.
Jag har lyxen att kunna träna i bostadsföreningens gym som jag ansvarar för. Se bilden. Perfekt att kunna gå ner när som helst. Allt som oftast helt ensam och ostörd träning.
Men framför allt får jag spela min musik. Högt som fan. Kan beta av en massa skivor som jag som småbarnsförälder inte kan lyssna lika noggrant till längre. Som en promoskiva med independenbolaget Airwaves senaste utbud. Tyvärr vaskar jag bara fram ett millimeterstort guldkorn ur samlingen, den storslaget alarmerande "Emergency broadcast system" av gruppen Tender Souvenirs.
Träningen och musiken ger mig kickar som en kall öl med solnedgång i Norrland. Samma typ av rus. Men med en annan effekt dagen efter.
