Läste en utmärkt intervju med Per Bjurman i Dalademokraten. Jag minns två möten med den legendariske nöjesskribenten på Aftonbladet som numera är tidningens korrespondent i New York.
När jag började min bana på Dalademokraten var han den stora förebilden och Borlängesonen. Hörde många skrönor om Bjurman från kollegorna på Borlänge Tidning. Men jag träffade honom först på 2000-talet. På Götakällare i Stockholm. Jag hade också tagit steget till storstan och upptäckte idolen på en spelning med Wannadies. Han stod ensam i vimlet så jag stegade fram och presenterade mig. Berättade att jag också var en mas och att jag var i tidningsbranschen. Hann inte säga så mycket mer åt legenden med nonchalant uppsyn för jag avbröts av en förbipasserande som herr Bjurman hellre ägande sin uppmärksamhet åt. Vet inte vem det var men jag behandlades som luft. Jag gled sakta undan. Besviken och irriterad. Vilken typ, tänkte jag.
Andra gången var egentligen flera tillfällen i Istanbul 2004. Jag bevakade Lena Pihilipsson äventyr i Eurovision under en vecka. Svenska pressen var samlade och umgicks en del. Men jag vågade inte gå fram till bladets utsände. Inte ens i fyllan. Det fanns en respekt för herr Bjurman och i minnet fanns också intrycken från första mötet.
Bjurman höll annars en låg profil, till skillnad från Expressens Johan T Lindwall som alltid hörs och syns, istället verkade han lite blyg. Han var kroppsligen ingen förebild. Kulmagad, orakad, jämt med en prilla under läppen och söp friskt på hotellet. Inga snygga kläder.
Men det jag minns är presstältet utanför basketarenan där musiktävlingen skulle hållas. Här satt vi journalister i långa rader framför skärmarna. En utav dagarna satt jag och surfade på Nya Ludvika Tidnings-sajt när Per Bjurman knackade mig på axeln.
- Ludvika?
- Ja, man är väl dalmas.
- Är vi inte allihopa, sa han med ett snusleende och gick vidare.
Den stunden av förbrödring, låter löjligt, kändes evig och rätt. Tiden stod still. Nu vill jag inte träffa honom igen. Minnet får vara kvar oförstört.
