Wissman blir siste man

Nu får vi svenskar hejda oss. Johan Wissman blir sist i dag. Men ändock en bragd att ta sig till final på 400 meter i VM. Glöm inte det.

Himlaspel framför mina fötter

Nästan varje kväll spelas det upp fantastiska himlaspel från vår balkong. Jag har aldrig i tidigare boenden kunnat följa en dag så stort på himmelen. Det är emellanåt magiskt.

I kväll är det en mycket fin solnedgång. Nyss fotad. Och nu säkert redan nere.

Jag springer högervarv

Springer man motsols i skogen? Alltså i dessa friidrottstider är det tydligt att man ska springa vänstervarv (motsols) på löparbanan. Men är det en oskriven lag att det även gäller i motionsspåren.
Efter kvällens runda i Älvsjöskogen tänkte jag på, under mitt vanliga medursslinga, att jag möter mycket mer folk än jag springer ifatt. Jag springer inte som ett gehu i spåren så någongång borde en hurtig långdistansare komma smygande förbi mig, men det har aldrig hänt.
Ingen rycker heller på ögonbrynen när jag möter dem, eller törs säga "hörrudu, fel, fel, fel, man springer varvet åt andra hållet". Möjligen att folk reagerar på mitt högljudda valrossflås eller min dyngblöta tröja.
Men nu det så att jag inbillar mig att rundan i riktning motsol blir betydligt mycket jobbigare och backigare så jag tänker fortsätta revoltera i skogen. Stå upp för medsolsvarvet, allt går mycket lättare då.

Sanningen är grym Sanna

Fyra är så grymt i VM. Tycker så synd om Sanna Kallur. Hon gråter i direktsändning. Tjejen är så god, sympatiskt och genomäkta. Så är hon ju också en dalkulla av rang.
Hon gjorde ändå karriärens bästa lopp. Jag unnar henne alla framgång. Ta dom i OS Sanna.

Ångestattackerna haglar

Inte nog med jobbångest. Nu också dagisångest. Jag har hängt med lilla stumpan varje dag under hela sommaren och nu har jag så smått börjat skola in henne på dagis igen. Och det ger såna olustkänslor.
Nästa vecka börjar jag också jobba och då måste vardagen fungera. Men jag vill bara vara med Elsa. Vill inte lämna henne. Har inte tidigare känt det så tungt som nu. "Pappa är pappaledig" säger hon stolt åt mina vänner och jag får en klump i magen - bara fyra dagar kvar.

Supermålis till Leksand

Ed Belfour till mitt lilla Leksand. Väck mig.
Mina tankar går ofrivilligt pessimistiskt till svenska komedin "Offside". En gammal avdankad engelsk fotbollsstjärna kommer till bruksorten för att rädda den anrika klubben. Duncan Miller, snyggt spelad av Brendan Coyle, visar sig vara en försupen legend som griper tag i ett sista halmstrå. Det blir fiasko.
Men den 42-årige NHL-stjärnan blir säkert med sin blotta närvaro en inspiration för Leksand. Inte minst för mig som nu har ytterligare en anledning till att leta upp Björkängshallen i Huddinge för att se mina hjältar ta sig tillbaka till toppen.

Carolina Klüft ur ett könsperspektiv

Morgonens SvD och DN skriver båda om hur Carolina Klüft ska slå det "omöjliga" världsrekordet i sjukamp. Det svårslagna 7291 poängen satta av Jackie Joyner-Kersee från OS 1988.
Är inte det typiskt manligt att bara se till rekordet. Gläds åt VM-guldet istället.
Men före friidrottaren Malin Ewerlöf Krepp satte min könsteori på ända när hon nyss i SVT-soffan också påpekade att rekordet inte är omöjligt att slå. Men hon hade väl läst tidningarna. Det lät som hon citerade rätt av.
Sedan är det alltid skriverier om när Carlina Klüft lägger av. Att hon skulle sluta med sjukamp efter nästa OS. Men hallå tjejen är bara 24 år. Hade Carro varit en kille hade aldrig oron eller diskussioner om när han skulle lägga spikskorna på hyllan aldrig debatterats lika flitigt. Det har också med könet att göra. Det antas att tjejerna lägger av tidigare och inte är lika motiverade i längden.
Det är fel. Det är dags att ta Carolina Klüft på allvar. Skulle inte förvåna om hon håller på till långt efter 30.
Och visst vore det skönt att slå det där rekordet, mest för att hon då skulle slippa tjatet från den mansdominerade sportjournalistiken.

Ingen vill missa Facebook

Vilken hajp kring Facebook på nätet. Efter några artiklar i tidningarna om dess framfart på internet har det självklart kulminerat ytterligare. Tidningarna skriver om fantastiska 100 000 nya användare varje dag. Det rapporteras om kändisar som finns med där. Kändisar som inte är med har ändå funnits där genom "stulna identiteter". Mycket publicitet.
Facebook är liknar i grunden Icq och Messenger men har fler möjligheter. Ett finurligt kontaktsystem som är uppbyggt för att samla på sig mer och mer kontakter, ytliga som djupa. Allt för att kunna stoltsera hur många "vänner" man har. Helst "fina" kontakter. Det vimlar också av oss mediamänniskor här. Alla måste med på den senaste flugan. Annars finns man inte.
Om jag finns på Facebook? Jo, sedan ett par dagar tillbaka, man måste ju hänga med...

Hopp för livet

Det ska gungas. Det ska hoppas. Otroligt vad kul det är. Elsa bara älskar att hoppa runt i pappa och mammas säng så att lakanen korvar ihop sig.
Och gungandet. Nu ska det bara stås i gungan. Men hon är bara två år tjejen. Men fixar det galant. När jag med min tunga kropp och breda rumpa sätter mig ner i gungan minns och förstår jag kittlandet och frihetskänslan. Med Elsa återupplevs många av barndomens ljuva problemfria minnen. Det var livet det!

Nya Moneybrother är här

Vi tog trehjulingen ner till postfacken och - äntligen! Där låg den. Nya cdn med Moneybrother. Som vi har längtat. Nu rullar den varm i vår stereo - vilken pleasure!

Hata hata datahaveri

Jag har tittat på långsamt växande staplar (som ibland låser sig) i två dagar nu. Det är få saker jag hatar så innerligt som ett datahaveri och dess efterföljder. Inte bara förlorar man sina sparade bilder, musik och texter utan också det fruktansvärt frustrerande efterarbetet med omformatering och ominstallationer av alla program. För programmen och uppdateringar hakar upp sig. Uppkopplingen vill inte fungera. Virusskyddet måste förnyas. Och var hade jag alla koder. Shit, den ville inte ladda ner, måste göra om, men då måste jag först avinstallera den först.
Allt detta tjafs medan klockan bara klämtar på. Det är som som Hives nya singel "Tick tick BOOM"! Ni var mycket nära att se en dator flyga ut från balkongen från åttonde våningen!
Men behärskad som jag är, tyvärr i många lägen alldeles för lugn, så sitter jag bara kvar på stolen och muttrar, sliter mig i håret och får extra dåligt samvete för att jag försummat Elsa i två dagar.
Jag måste vara världens sämsta pappa som bara hänger vid datorn.

Nu ser ni att det verkar ha löst sig. Jag är uppkopplad men virusprogrammet hittar inte något skydd för internetormar. Snacka om snakes on a... computer.
Fick jag tag på en orm skulle jag bita huvudet av och ge den kortslutning. Och det är ändå en sansad behandling med tanke på hur mycket jag hatar datakrascher.

Det flygs så in i Norden

Luften över Stockholm är aldrig fri. I dagar över nyfunnet miljömedvetande satt jag på balkongen och spanade mot himlen. Det rör sig alltid där. Någon som är på väg. Vi människor som smutsar ner. Men vem är jag att klandra...

Anade Uggla i mossen

Har läst mycket om hajpade Magnus Ugglas blogg på nätet. Att han skulle vara oväntat personlig och öppen mot vad man är van vid. Nu kom jag på att jag skulle kika på den. Och visst, den är alldeles lysande. Inte bara personlig utan skriven med humor och snygga poänger.
Har lagt till den bland mina bloggfavoriter.
Kolla själv här.

Konstnären Moneybrother

Han nobbar schlager och allsång. "Jag är fan-i-mig en konstnär" säger Moneybrother i dagens SvD.
Men snälla Anders Wendin, min idol, hur förklarar du medverkan i "Sommarkrysset" i TV4 nu på lördag?

Läser om Svennis bragder

Svennis är kung. Att hans blåa skulle slå de röda djävlarna fanns ju inte i fantasin. Men nu är det ett faktum, men mycket tur har jag förstått. Men City vann derbyt. Så är det bara.
Skönt för Svennis att sätta alla muppar som skrivit ner honom i England på plats. Tusan också att man inte ska kunna få se Premier League-klipp på svenska sportnyheterna. Jag blir galen. Funderar allvarligt på att skaffa ett Canal plus-abonnemang, men det är väl precis vad den här konflikten handlar om. Sälja dyrt till de två stora kanalerna så att de inte köper och samtidigt skapa ett stort sug bland tittarna att ja, "man kanske ska skaffa kanalen som visar engelsk fotboll".
Min situation i dag.

Ge mig ett hus

Vill ha ett hus. Nu. Äntligen har då bostadsmarknaden börjat röra på sig igen efter en usel sommar med få objekt. Nu kan vi åter ta upp vårt söndagsnöje - gå på visning.

Och mitt nöje på fredagsmorgon, när DN:s bostadsdel landar i postlådan, är att klippa ur passande objekt till helgen. Ger många vuxenpoäng det här.

Är torsk på norskt

Aldrig har man längtat till en norsk serie som nu (möjligen "Fleksnes fataliteter" då det begav sig). I kväll är det andra, och sista, delen av "Torpeden" i SVT1.
Terje är en gammal kommandosoldat på jakt efter sin frus mördare i en grym undre värld där gangstern Cedomir spelas utmärkt av Dejan Cukik, känd från danska tv-serien "Nikolaj och Julie" (som jag också spanade in med stort nöje).
"Torpeden" är snyggt klippt, filmad, rå, känslig och har genomgående bra skådisar.

Är lite matt på Rocky

Nu har Rocky burit på den där mattan i en veckans tid i DN. Den coola hunden drömmer om att han är en knarkare som måste skaffa snabba pengar och därför säljer sina mattor.

Nu får tecknaren Martin Kellerman byta spår på sin annars eminent tecknade serie. Annars byter jag till... Arne Anka.

Mitt sommarprat i repris

Mitt sommarprogram på närradion i Smedjebacken repriseras klockan 14 måndag 20 augusti. Många hemma på gatan hade nämligen missat programmet. Nu ges de en ny chans.
Tack Cityradion Södra Dalarna 96,3 Mhz.

Jobbångest per mejl

Fick via mejl veta att jag ska jobba på lördag den 25 augusti. Jag, som är pappaledig till 4 september, har i år försökt tänka så lite på jobb som möjligt. Nu förväntas jag fundera över vad som fungerar bra/eller dåligt på jobbet och visa på bra/eller dåliga exempel på tv-inslag vi gjort.
En oönskad redaktionsdag väntar.
Snacka om att jag fick jobbångest nu.

Fina bilder i DD

Har fått bilderna från förra veckans reportage i Dalademokraten mejlad till mig. Jag och Elsa poserar hemma på mammas gata, Roths väg i Smedjebacken. Det är fina bilder.

Bilderna illustrerar med all önskvärd tydlighet hur den åldrade hemmagatan förfaller. Elsa står på trottoaren bakom en mur av grönska som blommar ur asfalten. Gatan och villaområdet firade 30 år med en gatufest förra helgen.
Foto: Christer Nyman/Dalademokraten

Det här är Nalle - inte Nasse

"Pappa sa fel". Elsa har påpekat hela dagen en händelse i går då jag råkade kalla Nalle (Puh) för Nasse. Jag lovar härmed att aldrig göra om misstaget igen.

Hole på gymmet

Dagens gymskiva: Vilket rockflow Courtney Love har i sin raspiga pipa. Den kommersiellt gångbara "Celebrity skin" från 1998 har det riviga titelspåret men också en personlig favorit i spår 11 "Playing your song".

Möt "Mr 100-procent"

Först smutsig gruvarbetare. Nu blodig fotbollspelare. Den här veckan ger en bild av grovjobbaren Marko. Till saken hör att jag är pappaledig men några kvällsaktiviteter har varit svettiga.
I går min andra match på tre år i Korpen. Jag är "Mr 100-procent", två matcher två mål. Men gårdagens match med Ivar Lo kostade mig ett uppoffrande blodigt knä.



Gillar inte röda matchtröjor men vad gör man när plikten kallar. Jo, ler och ser glad ut ändå.

Svenska mästarna gavs lektion

Det var pinsamt att se Elfsborg mot Valencia i Champions League-kvalet i går. De hade absolut ingenting att sätta emot, möjligen målisen Johan Wiland som höll siffrorna nere.
Att svenska fotbollslag ska ut i Europa och lyckas känns totalt främmande efter en sådan utskåpning. Jag skämdes.

Nedfall i derbytåget

Kolla mina armar. Kolla min min. Jag ser ut som gruvarbetare som just klivit av sitt skift i Svappavaara. Det stoft jag just fått över mig kommer från luftfiltret i tågkupéns tak. Jag har satt mig på det beryktade supportertåget som går direkt från Stockholm södra till Solna. Tåget är fullt av fulla bajare. Ramsor sjungs, det bankas på väggar och det hoppas så att hela vagnen gungar. Det är derbystämning när det är som bäst. Det bastuvarmt. Det är då det plötsligt faller något tungt radioaktivt regn över oss från ovan. Mörkt illaluktande stoft. Jag vet inte vad som kunnat samlats i systemet men hemskt var det. Långsamt föll det över oss utan att vi kunde ta betäckning.
Jag lyckades inte skydda min öl till skillnad från kompisarna Krille från Umeå och Mattias från Älvsjö. Funderade ett tag på om jag skulle dricka sörjan ändå, men nej tack.


På Norra fick vi stå på Råsunda. Bra tryck från klackarna. Synd att vi förlorade mot Djurgården.

Unga kids på väg mot arenan. Mycket ungt i klackarna på gott och ont.

Här är bilden från tåget och observera det radioaktiva stoftet som bländar linsen. Kolla också in den yngling som lyckas fånga ett nedfallande stoft mitt på sin fingerspets.

Linda Rosing i topp

Att brittiska magasinet Zoo röstat fram Linda Rosing som världens sexigaste är ett skämt. Lika roligt är det att läsa Expressens nätundersökning om utnämningen.

Ge mig engelsk fotboll nu

Pure madness. Nu när Premier League har ett svensk intresse utan dess like samt ståtar med den bästa ligan i världen så får man inte se bilder från matcherna. Frust.
Nu får SVT (och TV4) ordna bildrättigheter bums så man får se något på sportnyheterna.

I kväll får jag se fotboll live. Men allsvensk fotboll är mer en njutning av derbystämningen än kvalitén på planen på Råsunda. Heja Bajen!

Fest på gatan

Gatufest hemma på pappas gata. Nu har villaområdet Risingsbo med stolthet firat 30 år. Vilken kul fest det blev trots att inget gick sönder.

Cykeltur på landet

En syn från cykelsadeln. Turerna med Elsa hemma i Smedjebacken bjuder verkligen på lantmiljö. Här ett ensamt boskap, vi kallar honom Ferdinand Longhorn.

Jag och Elsa på förstasidan

I morse var den en chock för mig och Elsa att se lokaltidningen. Dalademokraten smackade på med oss på förstasidan (visserligen bara i Ludvika-Smedjebacken edition men ändå). Mammas gata som egentligen bara är pappas gata numera blev ingångsvinkeln.
Kolla här.

Brinner för direktsändning

Älskar sända radio. Det är så levande och direkt. Och så den naturliga kopplingen med musik. I dagens sommarprat på Cityradion, närradion som den faktiskt heter i byhålan Smedjebacken, hade jag planerat en intervju med kommunalrådet Leif Nilsson. Den skulle handla om Risingsbo villområde som fyller 30, där jag också är uppväxt. Jag hade tänkt ställa tuffa frågor om varför det aldrig gjort något åt vägunderhållet på den förfallna hemmagatan Roths väg. Men politiker lyckas ändå dock alltid komma undan. Det ska inom det närmsta årets rustas upp på vägarna i området berättade Smedjebackens starke man.
Så där satt jag med förberedda tuffa frågor som istället fick bli hyllande positiva.
- Åhh va bra. Vilken positiv nyhet för de boende.
Se där. Lite av radions själ. Direkt, spännande och lite oväntat.
Men till lördagens fest kunde han inte komma även om jag erbjöd honom en rackabajsare. Han hjälpte mor i Kiruna med lite bestyr. Verkar vara en hyvens maktgubbe den där Nilsson.

Inte vilken sommar som helst

Herrejävlar. Vilken konsert med Moneybrother i går. Han får vuxna män som mig att gråta, han får gubbs som mig att skaka rumpa och han får par att hålla hårdare om varandra. Spelningen på Skansen var underbar. Jag är så glad att jag och min fru delar de här konsertögonblicken tillsammans, det gör att jag älskar henne än mer.
I och med Parksommar i går tror att jag att Moneybrother klämde in sig bland topp tre, med The Hives och U2, bland artisterna jag sett flest konserter med.


Magisk kväll.

Vi ger Moneybrother dalapower i kväll

Jag träffade rumpmasen Anders "Moneybrother" Wendin i juni under presskonferensen för turnén Parksommar. Vi kom att prata gamla dalaminnen och jag undrade varför Ludvikasonen aldrig spelat som Moneybrother i hemstaden. Han berättade att de försökt boka in en spelning i Skuthamn men att det brustit på grund av att platsen inte klarat av ett arrangemang av den storleken. Synd.

Men Moneybrother trodde inte på att han var någon profet i sin hemstad. Och faktum är att enda dalaspelningen med Parksommar ställdes in i somras. Till Säterdalen hade bara hundra personer köpt biljetter i förköp. Den kalla handen kanske kan förklaras till viss del av att den föregående musikfestivalen Peace & Love-festivalen snodde mycket publik och pengar från folk.

I kväll ska jag och frugan se vår idol på Skansen. Vi ska spana lite på Säkert! och Salem al Fakir men primärt och med största öron: Moneybrother.

Du ska inte tro det blir "Sommar"...

"Sommar" i P1 är bland de finaste uppdrag man kan få i Sverige. Urvalet av vilka som får sommarprata verkar baserat därefter. Det är "eliten", som vi hemma i bruksorten Smedjebacken skulle säga, rumsrena fina kändisar, politiker, kulturpersoner, akademiker och societeten som får prata.
Det här påtalade jag får något år sedan i ett personligt brev till de ansvariga. Fick ett tackbrev tillbaka.

I år så hölls en lyssnartävling. Vi vanliga döda fick sända in en ljudsnutt. P1 skulle sen välja ut de 10 bästa. En av dom skulle få sommarprata. Via internet fick man lyssna på dom tio bidragen och rösta på den man tyckte var bäst. En dvärg vann.
Jag var inte ens med bland dom tio.

Nu ska jag ändå göra radio. Hemma. Jag ska spela musik och prata om schlagervärlden, kändisskap och papparollen. Jag ska göra det sommarprogram jag inte fick göra i P1 på Cityradion i Smedjebacken istället.

Önskar jag kunde säga åt er att lyssna på kanalens webradio men den ligger nere. Ni får befinna er i Fagersta-, Smedjebacken- och Ludvika-området för att lyssna på 96,3 Mhz.

Nu på fredag den 10 augusti mellan klockan 10-11. P1 ska få sig en känga. Jag ska också spela upp min radioansökan till "Sommar", den är bra tycker jag själv.

Har du ollat?

Vad är det med grabbar och olla som gör det så kittlande spännande? Mötte två grabbar på gymmet i dag som pratade om lägenhetsförsäljning. Jag frågade när han skulle ha visning vilket var om någon vecka. Då kontrar den andra grabben in med följande:
- Åhh, då ska jag gå in i er lägenhet och olla här och där...
Och alla vi tre asflabbar (ja, jag måste ju). Men sedan slår mig genast tanken varför var det så roligt. Och vad är det med själva ollandet som får oss grabbar att hysterisk garva som Beavis & Butthead. Är det något vi grabbar önskar själva göra men aldrig vågat? Jag har inte gjort det. Har bara sett det en gång live då en kille i lumpen ollade en sittande kompis i nackhåret. Jackass-liknande asflabb då också.
En sista fundering: Om nu grannen går in på visning och ollar här och där... Hur ser man det efteråt?

Roligt att leka i sanden

Det börjar med att jag leker med Elsa. Det slutar med att jag fortsätter ensam. Jag vet inte vad det är men jag är besatt av att bygga sandslott. Kolla dagens kreationer i Sandhamn.

I morgon fortsätter barnasinnet på den varmaste dagen på denna värmebölja som sentomsider lagt sig över Sverige.

Gitarrsolon ger mig styrka

Dagens gymskiva: Van Halens självbetitlade platta från 1978. Gud, vad Eddie van Halen fick onanera med sin elgitarr. Men annars en guldplatta med spår som "Ain't talkin 'bout love", "Running with the devil" och "You really got me".

Mmm... något lurt med chokladen

Det vimlar av folk på Gröna lund i Stockholm som går runt med överdimensionerade chokladaskar. Jättepaketen finns att vinna på chokladhjulet. Jag köpte lotter för en hundring men inte blev jag lycklig för det.
Tror att det i själva verket är tivolipersonal som går runt med chokladius gigantus för att lura folk att spela på chokladhjulet.
Nästa gång på Gröna lund ska jag konfrontera den som bär ett stort chokladpaket under armen med att fråga:
- Har du verkligen vunnit den på chokladhjulet?
Eller den mer offensiva:
- När slutar ditt skift då?
Eller den wallraffande:
- Hej, chefen sa att jag skulle byta med dig nu.

Gamla klasskamrater spökar

Märkligt. Jag drömde i natt om en klassåterträff med grundskolan i Smedjebacken. Speciellt ett möte med Kennet Brandt, Annette Nygren och Jenny Amnå etsade sig fast. Inget speciellt hände mer än så. Och deja vu. I min inkorg fanns ett mejl från Stay Friends som jag nonchalant sällan besöker. Loggade dock in och vips! Senaste besöket på min sida var av Jenny Amnå, daterat den 2 augusti.
Skumt va?

Bästa middagen

Honungsmarinerad lax med sparris och örtris. Finns det någon gen som gör att man jämt måste hävda sig (även i matlagning som jag har världens sämsta självförtroende i)?

Kolla maten på bilden, det ser mer ut som en stor krabba än lax...

Dödsångesten skiftar form

Papparollen har gjort att existensiella frågor som fanns i tonåren och under 30-årskrisen blommat upp igen. Jag har som 35-åring, 36 i höst, åter börjat bolla upp klassiska frågan "Meningen med livet". Ja, vad är det egentligen. Skaffa barn och leva livet med sin familj säger jag.
MEN jag har blivit så rädd för att dö. Inte kanske så mycket som tidigare för min egen skull utan för min dotter. Jag bävar för saker där jag teoretiskt utsätter mig för en risk att kunna dö. Som att flyga utan familjen.
För tidigare var det egot som dominerade. Nu är ju istället resonemanget "Vad händer med min dotter om jag dör?" Jag vill inte att hon växer upp utan mig. Jag vill vara där, uppleva och dela med mig av mina erfarenheter. Uppfostra min dotter till en tänkande klok individ. Vara med på alla hennes stora livsskeenden. Fortsätta vara stolt över allt hon gör.
Min sötnos Elsa är mitt allt. Ända in i döden, i evighet…

När tar en låt egentligen slut?

Jag irriterar mig på låtar som fadar, alltså tonar ner (eng. fade).
Ja, vilken låt gör inte det då säger du. Är du jämt irriterad?
Så klart inte. Men var tar låtarna vägen? Det undrar jag. Och det är speciellt låtar som i nedtoningen verkar gå in i en andra andning eller ett spännande crescendo. Lyssnade senast på Prince eminenta ”If I was your girlfriend” som på slutet ändrar form, som om den mixas in i en ny version som jag då inte får höra eftersom låten fadar.
För fadade låtar fortsätter. Alltså på något sätt avslutas en låt i studion, på originaltejpen finns den väl? Jag vill höra om låten slutar i kalabalik, naturligt, uttröttad eller i ett asflabb.

Och hur kom det sig från allra första början att en låt ska fada? Vem satte den normen?
- Ähh, nu skruvar vi ner gubben. Ingen orkar väl lyssna längre på det här, säger någon producent i skivindustrins början.
Var det så? Något för SVT:s utmärkta "Musikministeriet" att reda ut. Jag tycker bäst om låtar som har fadecut. Alltså ett ordentligt avslut. Tänk Jerry Williams som svingat armarna och hoppat i luften, när han landar så slår också hans musiker an sista tonen på låten.
Slut. Inga frågor väcks.

Vi anar ugglor i äggen

Var är Nasse! Vi blev grymt besvikna. Köpte ett tre pack chokladägg åt Elsa. Med spänning har vi öppnat och ätit chokladen med några dagars mellanrum. De Kinderegg-liknande äggen innehåller Nalle Puh och hans vänner. I den första fanns huvudpersonen själv. Sedan kom Ugglan. Och när vi med stor förväntan hoppades på Elsas favorit Nasse i det sista ägget dök den upp igen. Ugglan!

Va falls! Skandal! Inte ska väl Ugglan dyka upp igen. I ett tre pack förväntas väl ändå innehålla tre olika figurer. Hade det här hänt i USA hade vi stämt dem på miljonbelopp.

Och inte tänker vi köpa några fler ägg (det hade vi i och för sig inte heller gjort om bara Nasse uppenbarat sig).

The Ark på centre courten

The Ark ger mig styrka även på gruset. Tennis mot Jakob Edling.