Papparollen har gjort att existensiella frågor som fanns i tonåren och under 30-årskrisen blommat upp igen. Jag har som 35-åring, 36 i höst, åter börjat bolla upp klassiska frågan "Meningen med livet". Ja, vad är det egentligen. Skaffa barn och leva livet med sin familj säger jag.
MEN jag har blivit så rädd för att dö. Inte kanske så mycket som tidigare för min egen skull utan för min dotter. Jag bävar för saker där jag teoretiskt utsätter mig för en risk att kunna dö. Som att flyga utan familjen.
För tidigare var det egot som dominerade. Nu är ju istället resonemanget "Vad händer med min dotter om jag dör?" Jag vill inte att hon växer upp utan mig. Jag vill vara där, uppleva och dela med mig av mina erfarenheter. Uppfostra min dotter till en tänkande klok individ. Vara med på alla hennes stora livsskeenden. Fortsätta vara stolt över allt hon gör.
Min sötnos Elsa är mitt allt. Ända in i döden, i evighet…
