Jag irriterar mig på låtar som fadar, alltså tonar ner (eng. fade).
Ja, vilken låt gör inte det då säger du. Är du jämt irriterad?
Så klart inte. Men var tar låtarna vägen? Det undrar jag. Och det är speciellt låtar som i nedtoningen verkar gå in i en andra andning eller ett spännande crescendo. Lyssnade senast på Prince eminenta ”If I was your girlfriend” som på slutet ändrar form, som om den mixas in i en ny version som jag då inte får höra eftersom låten fadar.
För fadade låtar fortsätter. Alltså på något sätt avslutas en låt i studion, på originaltejpen finns den väl? Jag vill höra om låten slutar i kalabalik, naturligt, uttröttad eller i ett asflabb.
Och hur kom det sig från allra första början att en låt ska fada? Vem satte den normen?
- Ähh, nu skruvar vi ner gubben. Ingen orkar väl lyssna längre på det här, säger någon producent i skivindustrins början.
Var det så? Något för SVT:s utmärkta "Musikministeriet" att reda ut. Jag tycker bäst om låtar som har fadecut. Alltså ett ordentligt avslut. Tänk Jerry Williams som svingat armarna och hoppat i luften, när han landar så slår också hans musiker an sista tonen på låten.
Slut. Inga frågor väcks.
