Cyklar kan plocka fram det värsta ur män. Somliga män. Inklusive mig.
Vid flera tillfällen, alltid på Stockholms broar av någon anledning, så ska det rejsas mellan män. Jag ser en sport i att göra omkörning av cykelbud - de blir ju så sura då. Här kommer en amatör i fladdrande röd regnjacka, blå ryggsäck och joggingbyxor och har mage att trampa förbi dem.
Men blir jag själv omkörd av hakar jag på cyklisten. För jag vill inte bli omkörd, det sårar min manlighet (löjligt, jag vet, men den mekanismen sätter i gång i manshjärnan).
De gånger jag kommit ikapp och kört om den som kört om mig brukar jag få någon hånfull kommentar. Senast var det en som applåderade och skrek med barnslig stämma "åh vad duktigt man kan va på att cykla då, heja heja". Jag vinkade tillbaka.
Och nyligen gjorde jag samma sak åt en annan. Jag hade kört om honom men plötsligt, som av min bara uppenbarelse, fick han fart på hjulen igen och körde om mig. Jag applåderade.
Visst är det löjligt. Jag är så väl medveten om det barnsliga i det här men det här beteendet kommer fortsätta.
Var det slutar? En cykelfajt med nävarna kanske? Moget Marko, väldigt moget.
