Jag var au pair i Washington DC 1992. Tog hand om en sjuårig flicka och en elvaårig pojke. Flickan var en riktigt mammig, bestämd och envis liten flicka som jag hamnade i många ändlösa fajter med. Man kan säga att jag skolades som förälder redan då, en riktig skärseld må jag säga.
Även om min barnuppfostran i USA mest handlade om att nästan bara vara deras privata chaufför och skjutsa dem mellan olika träningar. Men visst, jag skötte deras hemläxor, lekte, klädde på dem och gjorde matsäckar.
Det var intensivt men jag hade mycket långa ledigheter när barnen var i skolan då jag kunde umgås med tjejkompisar (rätt ovanligt med manliga au pairer och tacksamt för blyga mig att träffa flickor) eller bege mig ut på uppäcksfärd själv i en fantastisk stad.
Men det där var för många herrans år sedan. I dag är jag Facebook-kompis med flickan som i dag närmar sig trettio årsåldern med stormsteg.
Många gånger har jag tänkt på skoj att be henne komma över till Sverige och få lite "payback time" för det hon utsatte mig för och låta henne ta hand om mina tre barn (tvillingbebisarna Ida och Fanny samt fyraåringen Elsa) när de trilskas som allra bäst...
Men flickan, Stephanie, är svår att slå. Hon var ett riktigt jobbigt barn att ta hand om. Men jag tror att det alltid är jobbigare att ta hand om andras barn än sitt eget.
Sedan kommer jag på mig själv att jag vill ta hand om mina barn själv för det gör jag/vi bäst ändå.
