Åhh Kiss då? Jo, i dagarna släpptes första studioplattan sedan 1998. Mina förhoppningar på "Sonic Boom" var inte högt ställda efter den svaga singeln "Modern Day Delilah".
Det låter som ett Kiss på 80-talet, som en platta insprängd mellan "Lick it up" och "Animalize", svängigt och riffigt men utan de riktiga fullträffarna och som sagt som tröttsam, dammig, melodiös 80-tals hårdrock.
Det är mina första intryck efter att ha tuggat plattan några gånger i Spotify i dag.
Albumet är jämnare än den hopplösa bergochdalbanan "Psycho Circus" och några spår duger men det här kommer snabbt att suddas ut ur minnet om det inte vore Kiss. För barndomsidolerna hänger nog med mig än på ren nostalgiplikt, om inte annat för den läckra cd/dvd-utgåvan av skivan med gamla rockklassiker i nytappning och liveklipp med sminkade Kiss från Buenos Aires.
Nu får de se till att komma till Sverige så jag får rocka och rolla all nite...
Här är lite reklam:
