Spelade tennis med kompisen Jakob i veckan. En bit in i vår match äntrar två gubbar i femtioårsåldern in på banan bredvid oss. Jag tar inte så mycket notis av dem först, men sedan skakar jorden under mina fötter.
De tar inledningsvis lite krampaktigt av sig överdragskläderna men sen... ja sen... sätter de i gång och slår skiten ur sina tennisbollar, det smäller till av varje ren träff, det skriker i golvet när deras eminenta fotarbete gör sig hörd, svetten skvätter när de dunkar in ett serveess och det går så fort, så fort...
Där står jag och Jakob och försöker spela med våra långsamma ballongtopspinsdueller och osäkra grundslag medans det bara dunkas plågade tennisbollar intill.
Jag blir så avundsjukt förbannad på dem. Jag vill också kunna så där.
Sensmoralen när röken lagt sig: Koncentrera dig på ditt eget spel och försök åldras med värdighet.
