Tänka sig. En musikfestival vid Prästa i Smedjebacken igen. Det skriver Dalademokraten om i dag.
Jag var med om att arrangera en festival 1997. Vi var en grupp som projektanställdes av kommunen för detta. Minns det som en turbulent tid. Vi tog oss vatten över huvudet och bokade in massa band i alla genrer, för alla åldrar. Även fakirer, bungyjump och tatuerare bokades in.
Det var ett vackert festivalområde vid Prästabadet. Naturskönt. Vi byggde en snygg scen.
Det var bara det att vi var för många kockar. För många viljor. Kaotiskt. Infekterat.
Det kom inte så mycket folk som vi önskat. Med stödbidrag fick vi ändå ihop det ekonomiskt. Det är svårt att ordna något i Smedjebacken.
Det klagas på att det aldrig händer något och när det gör det så går ingen på det ändå.
Lycka till, nya eldsjälar, bränn inte ut er utan kämpa på. Kanske att det går en dag, hoppet överger en aldrig.
