På Expressens kultursida hittade jag i dag en träffsäker skildring av Vasaloppet. Fenomenet och tjusningen beskrevs initierat av PM Nilsson som i dag åkte sitt sjunde Vasalopp. Han kom på plats 2151 med en tid på strax under sex timmar. Mycket imponerande för en kontorsråtta.
Krönikan är mycket läsvärd och prickar in i mycket känslorna för detta lopp såväl före som under och efteråt "årets lyckligaste stund".
Jag minns speciellt den tråkigt mentalt nedbrytande laddningen då man tidigt på morgonen släpar sig på bussarna från Mora för att färdas de nio milen till startplatsen i Sälen. Det finns inget mer tärande att sitta där, se och känna den sträcka man faktiskt ska åka på skidor bara någon timme senare. Det är en mördande bearbetning.
Men som sagt känslan efteråt är magiskt. Man är kungen. Stolt som en tupp och ruset slår allt.
