Den ena är lugn och gör det ensam. Den andra orolig och kräver sällskap.
Fanny och Idas olikheter gör sig särskilt tydligt påmind vid nattning. Fanny somnar in lugnt och stillsamt. Det är bara att lägga ner henne i sängen och hon börjar knyta sig med napp, filt och gosedjur (en hund). Man kan lämna henne ensam i rummet och hon sköter resten själv.
Nu när våra ettåriga tvillingar sover i samma rum i olika sängar är tekniken att lägga Fanny först. Vänta tio minuter innan det är dags för illern Ida. Hon intar sängen oroligt, rumlandes och pratandes. Hon ställer sig upp i sängen och det blir för henne en rolig lek varje gång jag lägger ner henne igen och uppmanar henne till "natt natt". Hon svarar "natt natt" gång på gång och med ett stort lekfullt leende.
Hon gosar med sin Nasse (Nalle Puhs gris ni vet) men det tar tid. Man får inte lämna rummet. Hon öppnar ögonen, vänder sig om och kollar ideligen att man sitter kvar.
Processen med Ida tar upp till en halvtimme. Samtidigt ska hon helst inte väcka redan insomnade Fanny. En pärs hela projektet varje kväll.
Tur att de är så olika. Tänk två duracell-kaniner vid läggning. Men tänk också alternativet två gosiga björnar.
Nåja, det här fungerar ju.
