Nervöst värre. I dag ska vi lämna Ida och Fanny ensamma över dagen för första gången i vårt liv. Mormor tar hand om dem samt Elsa.
Vi ska på bröllop.
Fatta att det känns nervöst. Aldrig har de blivit lämnade utan att ha en av oss ständigt varit närvarande.
Och vi, mamma och pappa, är såna hönsföräldrar. Vi bara oroar oss. På måndag börjar min fru jobba igen för första gången sedan Ida och Fanny kom till jorden. Jag stannar hemma och tar föräldraledigt under augusti. Jag är oroligt. Frugan våndas över arbetet.
I september ska Ida och Fanny börja på dagis. Jag ska sköta inskolningen. Jag är pirrig.
All denna oro. Jämt. Det hör väl till föräldraskapet.
Men jag vet också innerst inne att det alltid ordnar sig.
Man borde veta bättre. Men oron rullar alltid in.
En terapi var ju att skriva om det. Såja, mycket bättre.
