"Jag är bäst på Memory, dansa och sjunga".
Orden är Elsas. Och hon får säga det oemotsagd.
Annat var det med mig. Uppväxt i jantelagens hjärta i Smedjebacken med hårt arbetande och lojala finska föräldrar som fann sig i ledet. Aldrig att man fick säga att "man var bäst på något". Nä, man skulle inte vara självgod eller skrytsam.
Bara hyllas som ett kollektiv.
Ett minne har etsat sig fast i minnet. Jag kommer hem från plugget med som vanligt alla rätt i geografiprovet. Berättar det för mamma och stolt poängterar jag att "jag är bäst i klassen på geografi".
- Men så får man inte säga, förbannar min mamma mig genast hårt och tar ner mig på jorden.
Gud vad jag skämdes. För att de orden slank ur mig.
Så får man inte säga. Det mantrat följde mig genom åren. Har haft svårt att hävda mig själv i olika situationer. På gott och ont så klart. Man behöver ju kanske inte skryta. Men helst i jobbintervjuer.
Jag tänker ofta på det när jag pratar med främmande att jag med mitt otroligt roliga jobb på nyhetsbyrån, ibland lite glassigt med kändismöten, inte ska berätta för entusiastiskt för att kanske låta skrytsam och överlägsen.
Jag är ett arv av jantelagen.
Men mina döttrar ska få säga det.
För dom är bäst i världen på allt de gör.
